Gamla bilarbetare grät när elen gick igång på fabriken

ESSÄ. ”Hur ska lillan orka?” är det första jag tänker när jag läser programmet till Festival di Letteratura Working Class.

Bokmässan i Göteborg slutar klockan 19 på fredagen. Festivalen i Florens börjar 17:30. Sista programpunkten inleds halv elva på kvällen. 

Det är ingen normal svensk litteraturfestival. Den här inga pengar bakom sig: inga rika organisationer, institutioner, kommuner eller kulturråd.

Den har däremot 400 uppbackare genom crowdfunding. Istället för ett centralt beläget konferenscenter är den belägen i Florens utkanter, i en bilfabrik, och riktar sig till människor som inte läser så mycket: arbetare. 

Och den handlar om litteratur vars själva existens fram till nyligen var upp till debatt på de italienska kultursidorna: arbetarlitteratur. Trots det drog man förra året, det första året, 3 000 besökare.

Förbryllad av volontärer

När vi kommer till festivalområdet blir jag förbryllad över alla volontärer och att alla deltagare måste skriva upp sig, fast det är gratis.

Jag och den andra svenske gästen, litteraturprofessorn Magnus Nilsson, viftas igenom eftersom vi är internationella gäster. 

En av de första personer vi möter är en liten, barsk man som frågar om det är vi som är tyskarna som sover i hans hus. Vi nekar bestämt. Vi är neutrala.

Det visar sig att festivalen är utomhus i stället för inne i fabriken. Jag gråter inte. Vädret är fint och det finns en bar. Det är lyxigt att kunna sitta utomhus i solen, med en öl i näven, och lyssna på föredrag. 

Jag tar en obligatoriskt solig ölselfie men det visar sig vara lyx med en baksida. Min lyx, andras problem.

Någon har förstört elaggregatet

Under tisdagsnatten, två dagar innan festivalen tjuvstartade med en teaterföreställning, bröt sig någon eller några in i fabriken och förstörde elaggregatet. Totalt mörker.

Elen på en bilfabrik är inget skämt. Gärningsmännen visste exakt vart de skulle gå och vad de skulle göra, hur de skulle göra för att inte bli griljerade.

Det är illa för festivalen men katastrof för den vanliga verksamheten. Fabriken är ett socialt center för arbetarna. De har förskola, gemensam matlagning, fackföreningskontor, bar. 

Utan el ingen verksamhet.

Platsen ägare vill inte att det ska pågå någon aktivitet här, eller åtminstone inte den som är. Ägaren köpte fabriken och sparkade alla arbetare via Whatsapp. 

Arbetarna sa nej

Arbetarna sa nej, det finns arbete, vi fortsätter arbeta, ägaren sa: ni är ockupanter, arbetarna sa: nej, vi driver bara fabriken vidare, vi fortsätter arbeta, vi vill ställa om arbetet i denna bilfabrik till något mer klimatanpassat, det här är vår försörjning, vi startar ett dagis för våra barn i lokalerna, vi fortsätter, vi reser oss, vi gör uppror, insorgiamo: vi reser oss, res dig med oss.

Det är tusen dagar sedan ägaren försökte bli av med dem. De är fortfarande kvar.

Inte bara solen svävar över oss. Även en okänd drönare har bevakat panelsamtal med fabriksarbetare som inte fått lön på flera månader.

Den har flugit över fackliga aktivister, författare och volontärer som serverat pasta, över bokborden och öltälten, över experter på kinesiskt arbetarpoesi och översättare.

Vi skandinaver är inbjudna för att tala om Tove Ditlevsen, svensk arbetarlitteratur och Föreningen Arbetarskrivare. 

Efter att vi kommit ner från scenen vill Alberto Prunetti, festivalgeneralen, visa mig något inne på fabriksområdet.

Han pratar om några tyskar som försöker fixa elen. Men vi blir inte insläppta. En medelålders kvinna, en bilarbetare, skakar på huvudet. Inga utomstående, inga svenska poeter, inne på området just nu. 

Fabriksarbetarna är under attack och vill inte bjuda motståndarna på några ursäkter.

Festivalen måste vara utomhus

Efter sabotaget ändrades planerna. Festivalen måste vara utomhus, utanför fabriksområdet av säkerhetsskäl. Professorer och poeter, släng era power point-presentationer, solen är för stark, skriv om era föredrag. Scenen är på ett lastbilsflak.

Under soliga svettiga dagar bygger volontärer (Sjung, o gudinna, om litteraturens obesjunga bärare) upp festivalen utanför fabriken. 

Bär ut stolar, skaffar portabla aggregat. Drar kablar, smäller upp paviljonger. Folkköksfarmor kokar pasta, lassar upp extra till mig trots att jag protesterar, du är för mager, ät mer, bönor, tonfisk, kapris.

Ytterligare en punkt läggs in i programmet: Under lördagskvällen övergår litteraturfestivalen till en demonstration i protest mot sabotaget och övervakningen. Vi är runt 1000 människor som marscherar iväg.

Den sista dagen är drönaren borta. Alberto ringer. Jag får träffa tyskarna och berättar om den ilskna mannen. De skrattar och är på fantastiskt bra humör. 

Tyskarna är klimataktivister som nu kommit till bilarbetarnas hjälp. När jag får reda på vad de sysslat med blir jag mållös. De har jobbat dygnet runt med att smälla upp två långa rader med solpaneler och därför missat festivalen. 

När strömmen bröts var en av dem i Florens. Han ringde runt och 48 timmar senare, efter en lastbilsfärd på 280 mil, hade de samlat ihop pengar, folk och paneler för att köra ner alltihop. 

Bilarbetare grät när elen var igång

Nu är elen igång. Inte nog för att driva en bilfabrik, inte på långa vägar, men tillräckligt för att kunna sätta igång lampor, kylskåp, datorer och annat som behövs för den dagliga driften.

När elen gick i gång började några gamla bilarbetare gråta.

Festivalen nästan slut och elektrikerna kan äntligen ta paus. Öl och Aperol Spritz. Vi pratar om kamp, om dikter, om solpaneler, och om Greta (de älskar Greta).

Besökarna tunnas ut mer och mer, författare och förlag åker hem.

Festivalen är slut. Av de femtusen som varit där är vi femton kvar. Det är italienska bilarbetare, tyska klimataktivister och jag, en svensk poet. Det mörknar, men solpanelerna skänker ljus och kall öl. 

En klimatomställning underifrån för en arbetarrörelse under attack, för en litteratur på frammarsch.

Sällan har ”från mörkret stiga vi mot ljuset” känts mer träffande.