Man kan tacka journalisten Viggo Cavling för hans uppriktighet i SVT:s Morgonstudio när ”dricksgate” nyligen debatterades.

I fokus stod den nya mjukvaran i kortläsare på restauranger, där displayen förprogrammerar förslag på hur mycket kunden bör ge i dricks.

– Mjukvaran har lett till att restaurangerna drar in mer pengar på dricks. Det är jättebra för då kan man hålla ner lönerna, sade Viggo Cavling frejdigt och fortsatte:

– Kan krögaren erbjuda 10 – 15 000 extra i månaden i dricks är det lättare att få bra och duktig personal.

Det första yttrandet är glasklart – om man nu anser att restauranganställda inte förtjänar rimliga löner.

Det andra yttrandet är dock helt fel. Det är inte krögarna som erbjuder ”10 000 – 15 000 extra” (som för övrigt är extremt udda månadssummor för dricks).

Det är kunderna.

Och företagsägarna kan därmed kasta sig upp i en riktig guldsits.

De skapar usla löner till de anställda. Och kan i och med detta öka sina egna vinster.

Och om de anställda nödvändigtvis ska få något extra tillskott så får kunderna stå för det i form av dricks.

Direktörerna vill prata om lata ungdomar

I vissa delstater i USA har detta betingarbete drivits till sin spets. Arbetsgivaren har rätt att sätta löner långt under den lagstadgade minimilönen eftersom arbetsgivarna anser att kunderna kan stå för resten i form av dricks.

Och det här bryter naturligtvis mot den mest grundläggande överenskommelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare, i Sverige stadfäst i kollektivavtal sedan mer än ett sekel:

En näringsidkare kan göra stor vinst på en bra företagsidé men får också stå för den ekonomiska risken om företaget inte bär sig.

Med dricks i stället för lön lämpas företagets risker över på den anställde medan ägaren tar vinsten.

En rimlig fast lön är därmed självklart, eller var åtminstone självklart.

Busskortet är ju lika dyrt även den dag en anställd fått usel dricks. Förskoleavgiften likaså.

Medan företagsägaren ser en jämn ström av vinster kan den anställde inte leva utifrån vad kunder för dagen har givit i dricks. Varje förstärkning av dricksen på lönens bekostnad förstärker därmed ojämlikheten.

Men ”dricksgate” är bara det senaste försöket från Svenskt Näringsliv att pressa ned de anställdas löner.

Under lång tid har Svenskt Näringsliv med hjälp av bland annat Tareq Taylor och andra kockar och restaurangägare försökt sjösätta tesen att ungdomar av i dag är för lata så därför vill de inte ta jobb i restaurangbranschen.

Det stämmer dock inte alls. Enligt Arbetsförmedlingen söker ungdomar sig gärna till jobb som restaurang- och hotelljobb, försäljare och lagerarbetare.

Men de måste naturligtvis ha en lön som de kan leva på.

Utsatta får låglönejobben

Så i stället för att klaga på ”lata ungdomar” som inte vill jobba till skitlöner, varför inte pröva att höja lönen till rimlig nivå?

Det senaste ramaskriet över kravet på att behöva betala rimlig lön har vi hört när Svenskt Näringsliv nu klagar på att de sedan november måste betala 80 procent av medianlönen för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU.

Även denna nya regel framställs som en katastrof eftersom lönerna inte längre kan dumpas lika djupt.

I kölvattnet på det senaste decenniets lönesänkariver har vi sett att samhället alltmer faller isär och vissa grupper tvingas nu leva på låga löner under allt längre tid.

Och det är allvarligt.

Förra veckan presenterades en studie från Göteborgs universitet, där forskarna undersökt låglönesektorns utveckling i Sverige från 2005 till 2020.

Den huvudsakliga slutsatsen är att låglönejobb inte har blivit vanligare i Sverige under dessa 15 år, men att låglönejobb i högre utsträckning utförs av grupper som redan är utsatta.

Dessa grupper är just de två grupper Svenskt Näringsliv vill dumpa lönerna för allra mest, ungdomar och arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU, tillsammans med deltidsarbetande kvinnor, visstidsanställda och lågutbildade.

Går inte att få vilket jobb som helst

”Det är alla faktorer som kännetecknar grupper som redan är rätt utsatta på den svenska arbetsmarknaden”, som forskarna skriver.

Högerns favoritberättelse, att det går bra att ta vilket jobb som helst till hur låg lön som helst, stämmer alltså inte i dag och frågan är om det någon gång har stämt eller om det mest varit önsketänkande för att få arbetskraft till uselt betalda jobb.

Vi ser i stället att människor blir fast i en lågavlönad arbetskraftsarmé.

Svenskt Näringsliv har också fått stor hjälp av riksdagens politiker som genomfört många reformer för att skapa fler låglönejobb. Bland dessa reformer finns rutbidraget, försämringar av lagen om anställningsskydd, försämrad a-kassan och nya möjligheter att anställa på tidsbegränsade kontrakt.

Att ökningen trots det varit marginell anser forskarna på Göteborgs universitet bero på de svenska fackens styrka, där facken kunnat hålla uppe lönerna, och på den svenska lönebildningsmodellen som trots alla angrepp består.

Långt innan frågan om dricks ens ställs bör alltså svenska krögare avkrävas rimliga löner och villkor för sina anställda.

För att nå dit är det uppenbart att de svenska fackens styrka och organisation inte bara måste stå emot alla angrepp utan att de därutöver måste stärkas avsevärt.