”När slutar en invandrare vandra, egentligen?”
34 år senare funderar jag fortfarande på en gammal kollegas glåpord, skriver Aleksandar Srndovic, ordförande för Pappers avdelning 68 Hallstavik.
Aleksandar, du är en jävla invandrare! De orden hörde jag första gången för cirka 34 år sedan av en kollega på PM12. Dagen efter lånade jag en ordbok på biblioteket och försökte översätta orden som, i den tonen de var uttalade, lät ganska negativa.
Snabbt förstod jag att ordet jävla har något med djävulen – den onda fursten – att göra. Sen blev det jobbigare – invandrare. I ordboken hittade jag först ”invadera” och beskrivningen av det blev ”med att tränga in i”, ”intränga i”, ”tåga in i”, ”ockupera”, ”inta eller besätta”.
Är jag djävulens soldat?
Jag funderade länge på varför personen såg mig som militant. Visserligen låg jag i lumpen några år innan men jag var definitivt driven av fredliga tankar när jag ”tågade in” i landet som nyexaminerad statsvetare. Undrade på riktigt varför min arbetskamrat såg mig som – djävulens soldat.
Nej, det kan han inte mena på riktigt, tänkte jag högt. Nej, här är det. Längre ner i ordboken stod precis det ordet han uttalade – invandrare. Tyvärr blev jag inte mycket klokare efter att jag läste synonymer för det – asylsökande, gästarbetare, person med utländsk bakgrund.
Visserligen sökte jag asyl några år efter när kriget bröt ut i mitt hemland men just då var jag bara en studentpraktikant som ville lära mig hur det svenska samhället fungerar. Gästarbetare – nej det kunde han inte mena heller. Hos oss i Jugoslavien var gästerna inbjudna och behövde inte jobba för maten.
Svartskalle – trots brunt hår
Det blev ännu mer förvirrande när man översatte det i huvudet som djävulens gäst. Nej han måste ha tänkt på det sista – person med utländsk bakgrund. Men frågan igen – varför jävla? Nej, jag kommer fråga honom imorgon – tänkte jag.
När jag ställde frågan om kopplingen mellan djävulen och min utländska bakgrund svarade han att jag är svartskalle. Då blev jag ännu mer förvirrad! Först tänkte jag att han verkligen har en taskig syn när han inte ser att min hårfärg är brun.
Sen förklarade andra kollegor för mig att det inte har med hårfärgen att göra utan bara med min utländska bakgrund. Att han helt enkelt inte tyckte om mig. Men varför sa han inte så direkt tänkte jag?
Ett antal år senare var min svenska mycket bättre och i manöverrummet på PM2 diskuterade vi vem som är äkta rospigg. Jag fick då veta att varken jag eller fyra generationer efter mig kan vara det. Märkligt tänkte jag. Bosatt i Roslagen men inte kan vara rospigg.
Måste jag börja gilla speedway?
Jag frågade skämtsamt om det är ihopkopplat med mitt ointresse för Rospiggarna speedway. Då förklarade en seriös man från Väddö att jag inte är född som rospigg. Ok, men min son är född i Sverige, varför kan inte han vara rospigg, frågade jag. Nej, så fungerar det inte, svarade han.
Du är första generationens invandrare och din son är den andra och hans barn blir den tredje. Det låter märkligt, tänkte jag. Jag kanske har vandrat in många mil men min son har bara vandrat från Danderyds bb till Hallstavik.
Dessutom föddes samma natt två flickor från Norrtälje. Är de också invandrare då de också kommer vandra till Roslagen från Danderyd? Kommer de också nekas rospiggsbakgrund?
Går att älska två platser
Hur som helst beslutade jag att höja mina odds genom att börja gå på speedwaymatcher och heja på Piggarna. Ok, jag blir inte accepterad som rospigg av sådana människor som min Väddökollega men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är hur det känns för mig.
Jag känner starkt för min bygd och har alltid strävat efter att göra den bättre. Jag är Hallstabo och rospigg vare sig man vill acceptera det eller inte. Det är för att jag känner så.
Jag har bott i Hallstavik 35 år och i Sarajevo 26. Båda städerna är i mitt hjärta. Men sen är det en sak som jag ofta undrar över – när ska en invandrare sluta vandra i andras ögon?
