Mattias Alkberg: ”Rockpoet är ett vidrigt ord”

Nofo Hotells lobby verkar ha någon sorts djungeltema. Jag är där för att möta artisten och poeten Mattias Alkberg.

Samma dag ska han släppa sitt nya album ”Drake”, det fjortonde sedan solodebuten ”Tunaskolan” från 2004, Den nya skivan skiljer sig starkt från hans tidigare vilka får beskrivas som gitarrock, punk eller lugnare självmordsindie. Det här påminner mer om exempelvis Yung Lean eller Nordpolen än annan svensk indie.

Vi slår oss ner i det som kallas vinbaren. Mattias ber en servitör sänka musiken.

– Jag ville, till skillnad från vad folk i min ålder brukar göra, spela in en lite modern och helt elektronisk popskiva. Andra får mörk röst och börjar minnas saker. Jag ville inte hålla på med sådant.

Det känns som att ganska få rock- och punkgubbar från din tid försöker göra upp eller förnya sig själva så mycket som du.
– Ja, visst. Jag vet ju inte hur andra gör som de gör såklart. Det finns något förutbestämt med åldersutveckling som jag inte… Jag skriver inte under på det helt enkelt. Jag är inte intresserad.

”Tror det har med biologi att göra”

Du har sagt någon gång, åtminstone musikmässigt, att du inte skriver så mycket om dig själv. Eller att du i första hand försöker skriva om andra. På skivan “Häxor”, till exempel, skrev du olika kvinnors historier. Är det fortfarande så?
– Det är alltid så. Jag försöker skriva bort mig själv så mycket som möjligt. Och det kan man göra på en massa olika sätt. Man slipper vara privat då. Men samtidigt är det omöjligt att inte skriva om sig själv. Eftersom det är jag som skriver är jag alltid med i texten.

Ja men som med litteratur, att verket ska stå för sig själv och sånt där. Jag tror aldrig att det gör det riktigt. Människan står i vägen för människan.

– Jag var ju med ett band förut som hette Bear Quartet. På de första skivorna hade vi sången lågt mixad för att den skulle vara som ett instrument. Om man verkligen ansträngde sig så skulle man uppfatta texterna. Men det funkar inte. Jag tror det har med biologi att göra.

På andra singeln du släppte så nämner du poeten Johan Jönson två gånger. Hur förhåller du dig till hans poesi?
– Den finns jättemycket för mig. När han släppte två böcker samtidigt köpte jag dem när de kom. Och så hade jag någon sen tidigare också. Men de var lite för svåra för mig. Eller lite för artsy kanske. 

”ProponeisiS” läste jag också under pandemin. Jag var ju ganska noga med att inte använda hans, hur ska man säga? Troper eller språk. Han är så extremt tydlig. Och jag tänker att det är ganska lätt att undvika att skriva som honom också.

Jag kan inte säga att jag känner honom men har hängt med honom en gång.

”Ett sätt att locka lyssnaren”

Där finns det ju också ett försök till jag-upplösning där man inte riktigt vet vart Johan Jönson börjar och slutar.

– Eftersom det handlar om trovärdighet någonstans så kan man ju som salta med sig själv litegrann, tänker jag. Det blir ett sätt att locka lyssnaren. Att jag döpte en låt på min första soloskiva till “Matti och Angelica”. Angelica är min fru. Den handlar ju inte om oss, den heter bara det. 

– Jag var så ung när jag debuterade. Min första skiva och min första bok kom typ samma dag. Och jag var så himla rädd för att jag skulle uppfattas som en “rockpoet”. Att jag skulle vara som Thåström eller Ulf Lundell eller någonting. Så då var jag jättenoga med att skilja på poesin och på musiken. Men jag bryr mig mindre och mindre om det.

”Trodde det var mitt safe space”

Hur förhåller du dig till arketypen Rockpoet?
– Ja alltså det är vidrigt. Det är ett vidrigt ord. 

Numera så bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig. Det är mycket roligare att provocera dem som blir provocerade av sånt.

Alla som är så jävla fria och öppna för allting. De är ju hårda. De är de råaste av alla. De är roliga, dogmatiska och bara principfasta.

I punkvärlden är det mycket så att du får vara exakt som du vill. Bara du är exakt som oss. Spelar D-takt.

Det är ju en ganska konstig insikt första gången man fattar att de… Vad ska man säga? Att mönster alltid återskapas även i alternativa rum. Att det liksom finns ett litet elitgäng på Kafé 44 som också bestämmer vad man får och inte får göra.
– Det är lite sorgligt när man märker det. Att jag trodde det här var mitt safe space. Så är det inte det.

Men varför bestämde du dig för att göra just en elektronisk pop-skiva? Jag har hört folk kalla den en rap-skiva.
– Det är ett väldigt tjat om rap. Men det är inte så stor del av skivan egentligen. Det är en stor grej för mig så jag har inte testat det förut. Jag kan ju inte rappa. 

– Men för det första så ville jag inte göra hiphop. Jag ville göra trap. Trap är ju popmusik nu för tiden. Folk sjunger i trap. På något sätt finns ju i rappen i sång nu.  På ett annat sätt än på 80-talet och in på 90-talet. Det kom ju med trappen. Att det blev liksom kommersiellt på ett sätt. Och dumt tyckte många av de äldre. Att det var ytligt. 

Men jag tycker att det är lite som att folk i min ålder tycker att ungdomar inte kan spela instrument. Ja. Jaha. Vad gör det mig då liksom? Låter det bra så låter det bra. Alltså det är så jävla viktigt med… Att ha ett grymt gitarrljud. Men för andra är det mycket viktigare med feta ansiktstatueringar. Det är lika mycket värt, tycker jag.

Jag har inga tatueringar, men jag menar bara att det är sådär.

”Ville skriva one-liners”

Har skivan någon innehållsmässig tematik utöver bara formen?
– Jag en idé som jag följde ganska hårt. Och det var att skriva one-liners. Alltså skriva mer poetiskt. Med det menar jag mindre prosaiskt helt enkelt. Att jag ville göra en rad och sen en ny rad. Jag försökte verkligen inte skriva berättelser.

Jag ville att det skulle handla mer om stämningar och om att varje rad skulle kunna säga någonting. Det finns en låt på skivan som heter ”Tid utan timmar”. Ansträngde mig som fan för att texten inte skulle betyda någonting. Varje rad skulle liksom falla ihop. På sig själv. 

Sen kunde jag inte låta bli att försöka ge dem mening. Det blir väl ändå att de kom i en ordning och… Ja, för man är ju bara människa. Eller jag är det i alla fall. Jag misslyckas ju.

Du lyssnar på nyare hiphop och jag har också hört att du säger att du är lite irriterad på att det finns ett gäng äldre rappare som klagar över mumble-rap.
– Jag tycker att det är ett så gammalt patriarkalt arv att vara så jävla intresserad av hantverk. Jag vet inte hur de har fått upp den här tegelväggen. Men den gör sitt jobb, den är snygg och den fungerar. 

Alltså jag fattar att någon har byggt den och någon är jättestolt, och det är jättefint och jättebra. Men den är ju här för att jag ska slippa frysa. Det har ju ett syfte, jag tycker att syftet är mycket viktigare än hantverket.

Nej, men det viktigaste är ju att det är bra när det är klart och inte hur svårt det var att göra.
– Exakt. Men ännu viktigare tycker jag att tänka på att det behöver ju inte vara på ett visst sätt för att vara bra. Det är ju bara plötsligt bra eller inte bra. Man vet inte förrän man vet.

Självhat är tacksam humor

Du har tidigare ändå haft, både i böcker och i musik ett Johan Jönsonskt självhat, åtminstone lyriskt. Att det finns ett åldrande, ett vältrande, en extrem kroppslighet. En tuggande, stillasittande maskinell tillvaro. Hur känner du kring det?
– Ja, nej men det är ju helt genuint. Jag blev ju jättesjuk för något år sedan. Och då visade det sig att jag haft fel. Jag hatar min kropp så mycket att jag inte ville ge den någon uppmärksamhet. Men tyvärr accepterar inte kroppen det.

Jag tänker ju att den bara är ett kärl man fyller, som man har hjärnan i egentligen. Det här borde jag säkert prata med psykolog om egentligen. 

Självhat är ju så tacksam humor. Att driva med sig själv istället för att driva med andra. Det är fusk om jag säger såhär: Du är svinful men kolla på mig, jag är ännu fulare. Haha. 

Mattias Alkbergs album ”Drake” släpptes 15:e mars.