Martin Klepke: Rocka sockorna – en glädjedag för alla skattesänkare

I dag firar vi Världsdagen för Downs syndrom, eller rocka sockorna-dagen, den dag vi i vanliga fall skulle enas om allas rätt till människovärde, oavsett funktionshinder, funktionsnedsättning, funktionsvariation eller vad vi nu väljer att kalla det.

Men i år bör i stället skattebetalarna fira segern.

Stöden till personer med funktionsnedsättningar är så här 30 år efter att ”frihetslagen” LSS tillkom nämligen nere på rekordlåga nivåer!

Så grattis alla skattesänkarförespråkare! Ni lyckades!

Mycket har dock hänt med våra attityder under dessa 30 år.

Den öppna funkofobin har minskat och få ifrågasätter nu de inledande styckena i LSS, Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, om att målet för lagen ”skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Samtidigt har dock förutsättningarna för att kunna leva som andra gått den motsatta vägen.

Sverige i bottenskiktet

Samhället har gått från en insikt om att funkisar måste få de stöd och den hjälp som krävs för att kunna leva som andra till att fastna i en politiskt inplanterad, massiv syn om att stödet kostar för mycket och att vi hellre borde sänka skatten.

Så, kostar stödet verkligen ”för mycket”?

Många är de politiker som velat skriva det på näsan på vår hårt arbetande befolkning, det har plockats upp som en närmast betingad reflex från nuvarande politiker som styr vår regering, men orden om LSS ”extrema kostnader” har vi dessutom fått höra från den tidigare socialdemokratiska regeringen med ordval som få trott sig få höra från en socialdemokratisk minister.

Så hur är det?

Jämför vi stöden med övriga Europa hamnar Sverige i bottenskiktet, på 28:e plats bland Europas länder, och långt efter våra nordiska grannländer.

Norge satsar 4,5 gånger mer på stöd till människor med funktionsnedsättningar än vad Sverige gör. Danmark satsar 3,5 gånger mer än Sverige, Island 3,9 gånger mer.

För att komma i nivå med övriga Norden skulle vi alltså behöva fyrdubbla stöden till funkisar.

Ändå är den bild som om och om igen sprids i debatten och som många politiker älskar att sprida den att stödet är horribelt dyrt och måste stoppas.

Ofta med en eftersläng om att det ändå mest är gängkriminella som använder LSS.

Så grattis alla skattebetalare!

Stöden monteras ned

Skattesänkarförespråkarna har inte bara lyckats plantera den totalt felaktiga bilden av att Sverige sticker ut med extrema kostnader för våra funkisar, våra skattesänkarpolitiker har också lyckats framställa det som något legitimt att efter de senaste tio årens genomgripande slakt av LSS slakta stöden ännu mer!

Fyrkantiga domar i högsta förvaltningsdomstolen ligger förvisso bakom en del av nedskärningarna, när förvaltningsdomstolen givit politiker på kommunnivå rätt att dra in stöd.

Men genom att varken förtydliga lag eller regleringsbrev har politikerna aktivt införlivat dessa domar i sina egna nedskärningsprogram.

Vi har alltså gått från en fördömande syn mot människor med funktionsnedsättningar till en acceptans och därefter vidare till en påstådd inkludering.

Men samtidigt har de aktiva och nödvändiga stöden monteras ned.

Och det har gjort att effekten blivit den motsatta.

Talet om en självklar inkludering hjälper då i stället till att befästa bilden av att allt är frid och fröjd och att ingenting mer behövs.

Inget parti står upp för LSS

Funkisorganisationer ses som alarmistiska i sina attacker mot nedskärningarna, enskilda funkisar ses som gnällspikar. Risken är uppenbar att vi åter bygger ett samhälle fyllt av den funkofobi som vi en gång lämnat.

Efter Liberalernas sammanbrott i funktionshinderpolitiken finns inget parti kvar som driver en stringent partilinje i frågan om LSS.

Ointresset eller frånvaron av partilinje öppnar då för att andra intressen ska flytta fram sina positioner och i höstas förvarnade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) om ytterligare nedskärningar i LSS.

Bilden av ”extrema kostnaderna”, (som i verkligheten alltså bara är en fjärdedel av våra grannländers stöd), kan då ännu en gång lyftas och ställas mot sänkta skatter.

Så visst är det utmärkt att Världsdagen för Downs syndrom uppmärksammas i dag, det ökar den nödvändiga acceptansen för att vi alla är olika och har olika förutsättningar.

Men för ett politiskt parti som anser sig stå för alla människors lika värde borde den också innehålla en kamp för att bevara lagens uttala syfte; att varje människa, trots sin funktionsnedsättning, så långt möjligt ska kunna leva sitt liv som andra.

Innan den motsatta uppfattningen blir legitim, att alla människor inte har samma värde.