Stålindustrin släpper ut enorma mängder växthusgaser och globalt står man för sju procent av alla koldioxidutsläpp. I Sverige är siffran tio.

2016 startades Hybrit. Ett svenskt industriprojekt som tillsammans med LKAB, Vattenfall och SSAB syftar till att utveckla en ståltillverkningsmetod med så få koldioxidutsläpp som möjligt. Ett välkomnat initiativ kan man tycka om man nu vill göra något år koldioxidutsläppen. Men alla är inte så glada.

Svenska Dagbladets ledarsida har tidigare grälat på Hybrit och borgerliga opinionsbildaren Rebecca Weidmo Uvell också riktat en och annan spark mot projektet. Det är slöseri med skattepengar. Det är för dyrt. Elen kommer ta slut.

Inte så oberoende forskning

Nu har kampanjen mot Hybrit växlat upp. Nyligen har två debattexter om det gröna industriprojektet publicerats. Båda om hur hemskt den gröna omställningen är för kapitalet. En i Dagens Nyheter och en i Svenska Dagbladet. Ett slöseri med våra pengar. Spelar “roulette” med Sverige, gör bolaget. 

Man kan undra vart detta sentiment kommer ifrån. Varför detta spontana hat mot Hybrit nu? Som en chockvåg just nu. Man kan rikta väl underbyggd kritik mot det gröna stålet eller koncept som “grön teknik” från ett klimataktivistiskt håll. 

Bakom debattexterna finns två förment oberoende rapporter på ämnet. Från brunt till grönt, publicerad av Svenska Policyinstitutet samt Stålindustrins upprepning av historien, publicerad av Samhällsförlaget.

Vad har Svenska Policyinstitutet och Samhällsförlaget gemensamt? Båda har kopplingar till Institutet för Näringslivsforskning, IFN. Ett gäng som uppenbart kan tycka att är väldigt lönsamt att skriva icke-peer-reviewade texter om hur dåligt det gröna stålet är. Kapitalet kan väl låta en annan expert än sina egna se över artiklarna man publicerar.

Det relativt nystartade Skandinaviska Policyinstitutet finansieras av riskkapitalisten Christer Gardell. Gardell som för relativt länge sen startat investmentfonden Cevian Capital. Cevian Capital investerar även stort i det tyska företaget Thyssen Krupp, ett liknande “grönt stål”-projekt fast finansierat av den tyska staten istället för svenska. 

Statens trygga hand

Enligt Supermiljöbloggen finansieras Skandinaviska Policyinstitutet även via Sydsvenska Handelskammaren. En intresseorganisation vars enda syfte är att skydda intressen för företag i, ja, södra Sverige. En organisation vars chefsekonom även varit tidigare skribent hos högertyckonomin brinnande spökskepp “Bullen” Bulletin. 

Tittar man till både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, samt sociala medier, verkar dessa rapporters vilja gå igenom. Det uppmärksammas fullt ut. Sprider sig som en löpeld. Bakom står en samlad trupp med en enad åsikt. Att kritik mot Hybrit på ett eller annat sätt blir lönsamt för de själva.

Den seriösa forskningen som bedrivs om grönt stål, som inte kommer till samma slutsatser, får inte samma genomslag. 

Sjukt att Institutet för Näringslivsforskning inte vill att statliga aktörer tar upp plats på marknaden för den gröna omställningen. Och att peka med hela handen på hur dåliga svenska statliga klimatsatsningar är samtidigt som andra handen kastar pengar på statligt grön omställning i Tyskland kan verka konstigt

Nu börjar kampanjen för att privatisera LKAB. 

Statens trygga hand på ryggen öppnar upp för ett stabilt långsiktigt tänk, något som möjligtvis inte är lika lönsamt som kapitalets snabba puckar. Statliga muskler är precis det som behövs för omställning av tung industri. Inte en privatisering som drivs på av ett stor incestuös blobb och diverse  näringslivsinstitut.