Mina kollegor hade fortsatt varit kriminella med dagens syn på gäng
I jakten på gängen har vi gjort det svårare att lämna dem, skriver Arbetets ledarskribent.
På en av mina tidigare arbetsplatser arbetade jag med sportiga blonda killar från välmående kommuner, studenter som behövde extrapengar, småbarnsföräldrar som ville leva lugnt och tryggt.
Och ex-kriminella.
Efter att ha tillbringat otaliga timmar ihop bland prylar, pallar och postburar var det omöjligt att inte komma varandra inpå skinnet.
Vi pratade om vad som hände där hemma, vilka bekymmer vi hade i våra relationer.
Vi skojade om hur alla de beslut vi fattat lett oss till den drömtillvaro vi nu befann oss i: ett lager i Skåne.
Drogförsäljning och fattigdom
Berättelser om flykt, om fattigdom, om tonårsgraviditeter och frånvarande fäder varvades med fotboll, fester, bilar och fina familjestunder.
Om att sälja droger för att morsan var pank, om att råna för att kunna bära märkeskläder, om att arbeta svart åt stora bolag för att kunna köpa en bostad.
Om de snabba pengarna och kickarna och om ångesten och paranoian.
Jobbet blev den fasta trygga punkt många av oss av olika anledningar saknade. Man dök upp, skötte sitt, snackade skit och inväntade den 25:e. En fast anställning, all skillnad i världen.
Trots att detta inte alls var särskilt längesedan märks det att något har hänt. Det repressiva samhällsklimatet har spillt över på arbetslivet och kräver allt mer av allt fler.
Men vad händer med dem som försöker få rätsida på sitt liv om det krävs ett perfekt förflutet för att få ett jobb?
Vi är rädda för varandra
För den som bestämt sig för att lämna det kriminella livet är alternativen i dag få. I jakten på gängkriminella har bankerna gjort det svårt, för att inte säga omöjligt att öppna ett bankkonto.
Allt fler arbetsplatser kräver utdrag ur polisregistret inför eventuell anställning.
En bostad kan en nymuckad person bara drömma om. Kraven på inkomst och ett fläckfritt förflutet håller människor borta. Med vilje.
Det politiska klimatet har hårdnat, retoriken likaså. Med de hårda tagen kommer rädslan och avståndet människor emellan.
Så länge mitt område inte blandas upp med folk som har annan bakgrund, resonerar någon.
Så länge min bostadsrättsförening får sätta upp staket så obehöriga inte rör sig för nära, tänker en annan.
Så länge mitt företag slipper före detta kriminella, proklamerar en chef.
Så länge mitt barn får gå i skolan med så få hyresrättsungar som möjligt, viskar en förortspappa.
Staket och vakter inte lösningen
Och trots att reaktionen hos gemene man är förståelig så är den också skadlig. Staket, murar, vakter, kameror och poliser kan inte skydda oss överallt, hela tiden.
Så länge rädslan trumfar det mellanmänskliga, så länge vi fortsätter hålla det där avståndet som gör det möjligt för oss att tänka bort andra.
Så länge vi ursäktar varandra kan vi övertyga oss själva om att det rör sig om rationalitet.
Men din unge kanske blir vän med en stökig unge. Är det så fel? Kanske blir detta ett positivt och livsavgörande möte för båda två. Vi måste väl orka drömma om att det går okej för alla barn?
Den som saknar socialt eller ekonomiskt stöd kan inte längre räkna med samhället.
Var en 21-åring utan bostad ska bo och ägna sig åt i resten av sitt liv finns det inga svar på. Att tro att denna 21-åring kommer att välja misären framför kriminaliteten är naivt, om något.
Det talas ofta om naivitet när det kommet till kriminalitetsdebatten, hur de som förespråkar sociala insatser curlar kriminella och slösar både tid och resurser.
Mina gamla kollegor vände sitt liv för att någon gav dem chansen.