”Det är ett jobb.” Svaret levereras med ett snett leende och en axelryckning. Jag besöker ett lager och har precis frågat en av arbetarna hur de har det.

Joel Halldorf skriver i en essä om hur arbetet blivit ”en institution som hela livet kretsar kring”. 

I Silicon Valley blir ”företagets vision de anställdas kallelse” berättar han; företagen förser de anställda med ”sociala sammanhang, semesterstugor och morgonmeditationer med inbjudna gurus”.

Hur jag än letar där på lagret så finner jag ingen inbjuden guru. I den mån någon ägnar sig åt meditation så är det i takt med de upprepade arbetsmomenten: en artificiell intelligens berättar i ett headset vilken hyllplats de ska åka till och hur många artiklar de ska plocka där. 

När de gjort det bekräftar de i headsetet. Och får en ny instruktion.

Åtta timmar om dagen, 40 timmar i veckan.

Hur de ställer sig till företagets vision vet jag inte, men någon kallelse lär de inte se den som. ”Det är ett jobb.”

Något måste väljas bort

Att arbeta heltid, vårda sina nära relationer, odla ett fritidsintresse, delta i föreningslivet, träna och återhämta sig är i princip omöjligt. Särskilt för den som har barn som inte gått ut grundskolan. Något måste väljas bort.

Själv väljer jag bort återhämtningen. Och till stor del träningen. Och då jobbar jag ändå bara 75 procent.

Mer tid att disponera själv, att ägna åt sådant man inte gör för att uppnå något annat utan för att det har ett värde i sig, är en reform som skulle göra direkt och konkret skillnad i människors liv. 

Sådana har vi inte varit bortskämda med de senaste decennierna.

Ett ljus bryter in i ett annars kompakt politiskt mörker när arbetarrörelsen – såväl fack som det socialdemokratiska partiet – nu börjar tala om en sänkning av det lagstadgade heltidsmåttet. 

Kanske rent av att det kan återupprätta något av tron på politikens förmåga att hantera de samhällsproblem vi står inför.

Ofullständig analys

Men varför jobbar vi så mycket? ”Den moderna arbetsmoralen sitter för djupt i oss för att vi helt ska kunna avstå från att arbeta”, skriver Halldorf. Med utgångspunkt i sociologen Carolyn Chens forskning argumenterar han för att arbetet kommit att fylla en funktion i våra liv som religionen tidigare hade ensamrätt på. 

Det är i arbetet vi finner ”mening, sammanhang, ritualer och livsriktning”. 

Det ligger nog något i det. Jag kommer osökt att tänka på S-parollen ”en jobbigare morgon – men ett betydligt bättre liv”. 

I inte så lite moraliserande ton romantiserade Stefan Löfven om att behöva stiga upp innan man sovit färdigt, hälla i sig en kopp kaffe och ge sig ut i beckmörkret.

Inte ens i arbetarepartiet har det funnits plats för de för vilka jobbet är föga mer än ett nödvändigt ont.

Jag invänder inte mot vad Halldorf skriver. Men vad han inte skriver gör analysen ofullständig. 

Och slutsatsen för försiktig.

Vi jobbar därför vi måste

Den första bristen, av tre: ideologiska föreställningar är betydelsefulla för hur vi förhåller oss till arbetet. Men vi kan inte bortse från de materiella faktorer som ligger under dessa och skänker lönearbetet dess centrala plats i en kapitalistisk ekonomi.

För många finns en betydligt mer påtaglig anledning till att jobba än att vi gjort arbetet till en religion. Vi jobbar därför att vi måste, helt enkelt. 

För att kunna betala våra räkningar, ställa mat på bordet, köpa livets nödtorft. 

Arbetarkvinnor tjänade 2021 i snitt drygt 23 000 kronor i månaden – trots att de ofta jobbar obekväma tider. 

Det är inte några moraliska föreställningar som hindrar dem att plocka ut tillväxten i form av ledig tid i stället för mer pengar.

”Det är ett jobb.”

De låga inkomsterna förklaras till stor del med det utbredda deltidsarbetet. I flera kvinnodominerade arbetaryrken är deltidsanställningar mer regel än undantag. 

Och paradoxalt nog är det ofta den som får betalt för minst antal timmar som är tillgänglig för sin arbetsgivare störst del av dagen. Den som måste jaga timmar är ständigt beredd att hoppa in och ta ett arbetspass.

Pingisbord och mindfulness

I vård och omsorg och sociala tjänster som hemtjänst är endast hälften av arbetarna anställda på heltid. Inom hotell och restaurang och detaljhandeln är deltidsnormen än starkare. Endast var fjärde arbetarkvinna i detaljhandeln jobbar heltid. Tre av tio jobbar mindre än 20 timmar i veckan.

Genom hyvling kan även den som efter lång och trogen tjänst kommit upp i en heltid förlora sina timmar vid en omorganisering.

Allra mest prekära är gigarbetarna, vars inkomst är helt frikopplad från hur mycket de arbetar. Om ingen kund beställer hemkörd mat blir lönen därefter, trots att budet cyklat omkring i snöslasket hela dagen.

Detta skulle vara en de främsta fördelarna med att sänka heltidsmåttet: de som jobbar höga deltider skulle plötsligt vara berättigade till en heltidslön. 

Och de som i dag jobbar heltid skulle kunna dela med sig av sina timmar till de som jobbar låga deltider, eller är arbetslösa.

Om vi ska förstå dagens arbetsliv kan vi inte bara titta på högre tjänstemän med pingisbord, mindfulness och feta julbonusar på jobbet. 

Begränsar arbetets omfattning

Arbetarnas frånvaro i verklighetsbilden är den andra bristen i Halldorfs resonemang.

Det är trots allt LO:s tidning vi skriver i.

Med frågan om arbetstidsförkortning gör om inte utopism så i alla fall framtidsvisioner återkomst i politiken. Det är på tiden. Men vad som fortfarande är omöjligt att drömma om är att demokratisera makten över arbetet. 

Detta trots att såväl pandemin som klimatkrisen blixtbelyst nödvändigheten i att låta mänskliga behov – inte det snöda vinstintresset – styra produktionen.

Detta är den tredje bristen: att slutsatsen stannar vid att begränsa arbetets omfattning, men lämnar dess innehåll orört.

Den för vilken arbetet endast är en källa till försörjning, ett nödvändigt ont, har mest att vinna på att jobba mindre. Men även om arbetstiden blir kortare så måste den vara meningsfull. 

Även med 30 timmars arbetsvecka kommer svaret på frågan vad ägnade du ditt liv åt? till stor del bestå i jag ägnade mitt liv åt det jag gjorde på jobbet. 

I arbetet blir vi del av en produktiv gemenskap, sätter ett avtryck på världen, formar vårt samhälle.

Makten över arbetets innehåll – dess kvalitet – är därför minst lika avgörande som dess kvantitet. 

Arbetet måste organiseras så att de som utför det får ett reellt inflytande över vad man gör och hur man gör det. De sociala aspekterna av arbetet – att vara del av en arbetsgemenskap – måste stärkas. Arbetet måste bidra till att göra verklig nytta. 

Då kan arbetet, med arbetsmiljölagens ord, erbjuda både personlig och yrkesmässig utveckling. 

Den som däremot endast har att göra vad den blir tillsagd, isoleras från andra människor och inte kan se någon nytta med det den ägnar dagarna åt. Den besvarar – i bästa fall – frågan om hur de har det på jobbet med ett snett leende och en axelryckning.

”Det är ett jobb.”

Arbetet kan inte vara det hela livet kretsar kring. Men det förtjänar att vara mer än ett jobb.