KULTURDEBATT. I december skedde en stor arbetsplatsolycka där fem personer förolyckades, dog. Det var en hiss som rasade i Sundbyberg utanför Stockholm (Arbetet 12/12).

De döda kom från fyra olika länder. 

Jag läste om en av dem, svetsaren Bashir 25 år, från Afghanistan. Han var full av drömmar, de tog alla slut i den där hissen i Sundbyberg. Att berätta hans historia skulle kunna vara ett slagkraftigt sätt att mobilisera för bättre arbetsvillkor. 

I helgen samtalade jag med Susanna Gideonsson, LO:s avgående ordförande, på Socialistiskt Forum i Umeå.

Det blev ett intressant samtal som kretsade både kring sakfrågor och svårigheten att prioritera i svåra tider. Jag pratade också om kultur. 

Jag frågade henne varför svensk fackföreningsrörelse inte använder sig mer offensivt av kultur. Det är ingen retorisk fråga, jag vill inte attackera och jag har stor erfarenhet av att ”rörelsen” inte pratar med utomstående. 

Men det finns tider då förändring är nödvändig, för att gå från defensivt läge till offensivt. Kultur är ett verktyg.

Pjäs beställd av Lars Norén

Min allra första pjäs beställdes av Lars Norén som då var chef på Riksteatern/Riksdrama. Den skulle vara högst en timme lång, handla om solidaritet, arbete och det nya Europa. Jag valde att skriva om papperslösa arbetare. 

Det var klassisk politisk teater, i pjäsen uppmanades LO att börja organisera papperslösa arbetare. Jag har gjort många pjäser med utgångspunkt i arbete sedan dess. 

Otaliga gånger har jag försökt få till en dialog med facket, de få gånger det har lyckats har ett samtal inletts och sedan har de spårlöst försvunnit utan att förklara varför. 

Varken LO-förbunden eller TCO-förbunden gör pjäser om arbete. Jag förstår att det inte tillhör kärnverksamheten, men att kultur är ett effektivt vapen vet vi alla. 

Kulturfrågorna är centrala för Sveriges enligt opinionsmätningarna andra största parti. Sverigedemokraterna kopierar det som arbetarrörelsen gjorde en gång i tiden. 

Är det inte dags att ta tillbaks det som från början var vitalt för deras varumärkesbyggande?

Visst finns historier hos arbetare?

I ett samhälle med belånade medborgare, där dagen före löning i januari i år var den fattigaste dagen någonsin, och där utmattningssyndrom och utbrändhet ökar. Visst finns där historier? 

Berättande är folkbildning, skapar gemensamma identiteter, har förmågan att mobilisera utan slagord.

En pjäs om döda arbetare i en hiss, texter om arbetsförhållanden inom hemtjänsten som kan sjungas i kör, en kortfilm om suicid, om en människa som till slut på grund av utbrändhet och psykisk ohälsa inte orkade mer. 

Går det att anlita reklamfirmor i en valrörelse så går det att ge uppdrag till kulturarbetare.  

Det jag talar om är inte om arbetarspel med förbundsfanor i tung sammet.

LO och TCO har mycket att berätta

Både LO och TCO-förbunden har mycket att berätta, utan om att använda sig av kultur för att nå befintliga och presumtiva medlemmar och öka medvetenheten hos möjliga allierade. 

Reality-såpor producerade av arbetarrörelsen, dokumentära teaterpjäser producerade av TCO, kortfilmer producerade av Akademikerförbundet. Det är en möjlighet att synas på ett annat sätt.

Använd verktyget kultur. Vad säger Therese Swanström, Ursula Berge och vad säger Therese Gouvelin?

Jag vet att människor runt omkring i Sverige har en längtan efter teater med arbetare på scen, efter historier om arbete, arbetslöshet, om arbetsvillkor, om förhållanden som människor drömmer om att förändra så att de slipper dö i en hiss i ett land där döden på arbetsplatsen inte längre borde förekomma.