RECENSION. Det finns två sätt att spela World of Warcraft på. Du kan antingen spela det rätt upp och ner och plöja ner hundratals timmar åt att springa ärenden åt NPC-karaktärer, slåss mot monster och samla episk loot.

Eller så kan du rollspela och leva dig in i din karaktär tillsammans med andra spelare i vad som bäst kan beskrivas som ett gränsöverskridande digitalt lajv.

För Mats Steen som föddes med Duchennes muskeldystrofi, en hänsynslös sjukdom som successivt bryter ner musklerna till dess att kroppen slutar fungera, var valet lätt. 

Att helt gå in i karaktären blev ett sätt att få utlopp för det han drömde om att få göra i den fysiska världen, men som sjukdomen ryckt ifrån honom.

Tillbringade 20 000 timmar i spelvärlden

När Mats Steen dog blott 24 år gammal hade han tillbringat närmare 20 000 timmar i spelvärlden Azeroth. Mats föräldrar, Robert och Trude, hade sett sin son förtvina och ägna de sista åren i sitt liv framför datorskärmen i källaren med neddragna persienner.

Det var inte förrän de skrivit ett inlägg på Mats blogg efter hans bortgång som de fick en skymt av sonens hemliga liv. Plötsligt rasslade det till i inkorgen. Över femtio mail från personer runtom Europa som delade med sig av sina möten med deras son. 

Föräldrarna kunde inte tro sina ögon. Mats, som nästan aldrig lämnade sin källarlägenhet, hade skapat djupa, meningsfulla relationer med alla dessa människor.

Den norske dokumentärfilmaren Benjamin Ree kände till vem Mats var innan han hade läst artikeln om honom i NRK. Deras familjer brukade umgås när de båda var små. 

Benjamin tog kontakt med Robert och Trude. Han bad om deras tillåtelse att berätta om sonens liv. Passande nog visade sig pappa Robert vara en flitig amatörfilmare.

Rör sig mellan två världar

Ibelin är en dokumentärfilm som rör sig mellan två världar. I hemmafilmade VHS-klipp från 90-talet får vi stifta bekantskap med en glad liten pojke som kämpar med att gå ner för trappor och efter ett par år inte längre orkar bära sin egen vikt. 

I filmens andra värld möter vi Ibelin Redmoore, en stor och stark privatdetektiv av adlig börd som alltid är redo att hugga i när det behövs.

Vi pratar aldrig om parallellsamhällen som något positivt. De nämns bara i ledartexter om gängvåld och utanförskap där slutklämmen är att allt är invandringens fel.

Men det finns andra slags samhällen, sådana som existerar vid sidan om våra fysiska.

Bildt gjorde Second Life känt

Här i Sverige är onlinespelet Second Life mest känt för när Carl Bildt skulle inviga en virtuell svensk ambassad men i stället lyckades fastna i ett träd. I dag är spelet i sig inte särskilt relevant, men namnet kom att bli en passande beteckning för vad virtuella arenor har potential att erbjuda. Ett andra liv.

Det nu 20 år gamla World of Warcraft är ett begränsat spel vad gäller grafik och mekanik. Det finns ett par olika emotes som du kan knappa in för att din karaktär ska gäspa, hurra och morra. 

Men en dedikerad rollspelare kräver mer nyanser än så. I stället använder de chatten för att skriva in manér, betoning och minsta handgest. 

När Lisette ”Rumour” Roovers först träffade Ibelin flirtade hon med honom genom att springa iväg med hans hatt. Men eftersom det inte går att stjäla en hatt på det sättet skrev hon in ”steal hat” i loggen. 

Hattstölden är en av många ögonblick som Benjamin Ree har rekonstruerat efter att ha tröskat tusentals sidor av transkriberade spelloggar från Mats Steens andra liv. 

Scenerna är animerade med grafik och 3D-modeller lånade från spelet. Till en början påminner det om riktigt dålig tecknad film, men när verkligheten börjar blöda in genom den grovhuggna datorspelsgrafiken blir det rörande på riktigt.

Mats medspelare beskriver honom som en notorisk kvinnotjusare, kvicktänkt problemlösare och en ”runner”. Han kunde ägna timmar åt att bara springa runt, runt i det virtuella landskapet.

Kunde bara röra sina fingrar

Just det där förstod de sig inte på. Kanske för att de inte hade någon aning om att Mats behövde specialutrustning för att över huvud taget kunna spela. Under sin sista tid i livet kunde han bara röra på sina fingrar.

Även om Ibelin kallade sig för detektiv var han mer en samtalsterapeut och medmänniska. En av dem han spelade mycket med var en kvinna som kämpade med att hitta tillbaka till sin autistiske son som blivit allt mer sluten och vägrade gå till skolan. 

Mats föreslog att hon skulle närma sig varsamt. Kanske kunde hon och sonen pröva att spela tillsammans.

För Mats gick alla problem att lösa i spelet. På de virtuella slätterna i Azeroth kunde han springa upp för kullar utan att bli andfådd, dricka sig full med vännerna på det lokala värdshuset, bli handlöst förälskad i hatt-tjuvar och stanna uppe in på småtimmarna för att prata om allt och inget.

Den här texten kommer inte att avslutas med insikten att det går lika bra att leva genom datorskärmen. Inte heller med att vänskapsbanden vi knyter på virtuell mark är lika starka som de vi knyter på verklig.

I dokumentären framgår det att ett spel som World of Warcraft inte är ett fullgott substitut för ett liv. Men det var så nära Mats kom. Och han grep varje chans han fick.