ESSÄ. “Barn är ett folk och de bor i ett främmande land”, skaldade Olle Adolphson i Det gåtfulla folket. I sångens magiska land är allt format av barns storslagna fantasier och drömmar. 

Det är en plats vi vuxna aldrig kan se, bara romantisera eller melankoliskt längta till.

Ett minst lika gåtfullt, men påtagligt mindre romantiskt, folk är det som utgörs av medelålders kultursidemän som Johan Heltne.

I hans land är de grunda vattenpölarna inga oceaner för köllösa skepp, utan en metafor för djupet i hans navelskådande tankar om människans natur. 

Miljonen av samlade stenar, magiska i sin egenart, är en dammig grushög där varje korn märkts upp med namnet på en känd filosof.

Där ligger de redo att skopas upp och kastas i ögonen på läsare, förblinda dem för insikten att vad som sålts in som tankeväckande kulturanalyser är ett outhärdligt dagboksältande av skribentens egna kvinnoproblem. 

Att läsa Heltnes text är magiskt

Att läsa Heltnes text “Varför längtar kvinnor efter maskulina män?” (Expressen, 4/2) är visserligen en smula magiskt – det känns nämligen som en tidsresa tillbaka till varje gång exakt samma dödströtta spaning gjorts av en man som kanske inte var, men lika gärna hade kunnat vara, han.

Heltne har hört från en kompis att hennes relation blev bättre när hon, på en parterapeuts inrådan, började låta sin snubbe betala för middagar.

Det leder honom in i en analys av högutbildade och självständiga “urbana medelklasskvinnor” som gillar mindfulness, yoga, astrologi, terapi och psykedeliska droger. 

Om det inte räckt för att ta analysen från allmängiltig till anekdotisk på gränsen till fantasifoster, påstår han vidare att sagda kvinnor gillar “C G Jungs uppdelning av feminint och maskulint”, och – sist men inte minst – att ha sex med Johan Heltne.

Vanligare med dominans efter Metoo

Vi får lära oss att det efter #metoo blivit vanligare att de ber honom att dominera dem i sängen.

Detta, till skillnad från det återkommande greppet att namedroppa en stor tänkare utan att förklara hur de har betydelse för resonemanget, illustreras tyvärr med flera exempel. 

Jag vill helst inte upprepa dem då de ger känslan av att ha skrivits med endast en hand på tangentbordet, men det tål att påpekas att meningar om att kvinnor vill “sitta i knät som småflickor” inte ens borde vara en del av din erotiska fiktion. 

Vad säger det här då om Kvinnan? Ni vet, det vanliga. Kvinnor är från Venus, och varje steg mot en jämställd värld skapar inre spänningar med deras längtan efter att klubbas i huvudet och släpas in i grottan av en stenåldersman. 

De är nämligen, tror Heltne, olyckliga över att de måste ha kontroll.

Lovejoy formulerade filosofiska legobitar

Idéhistorikern Arthur O. Lovejoy formulerade på 30-talet en beskrivning av det mänskliga tänkandet som “unit ideas”, en sorts filosofiska legobitar. Han hävdade att vissa av dem ständigt återkommer under olika epoker, men byggs ihop med andra bitar beroende på sammanhang. 

Legobitar är visserligen kantiga och jävliga om man råkar trampa på dem, men den till synes odödliga driften att psykologisera och omyndigförklara ”Den moderna kvinnan” kräver nästan något mer illasinnat för att beskriva. 

Jag vägrar att tro att något annat än en osalig ande som tvingar frånskilda kulturmän att föra dess talan skulle kunna förmå en till något så pinsamt som att analysera ett helt kön med sina personliga relationer som underlag.

Än mindre att göra det det i nästan varje text man skriver.

Ni förstår, om man klickar runt lite bland Johan Heltnes samlade kultursidestexter framträder vissa mönster.

Som att det är ironiskt att antyda att den moderna kvinnan drivs av sina neuroser och daddy issues när han själv beskriver sig som känslostum i meningen efter att han pratat om sin frånvarande pappa. 

Eller när han skriver en hel text om att Kurt Cobain borde ha varit arg på sin mamma i stället för på patriarkatet, och att grungehjältens livsgnista “kvävs i Courtney Loves livmoder”.

Cobain-texten i SvD från förra året – som likt den om frånvarande pappan och Heltnes Livets Ord-uppväxt låtsas vara en recension av en Netflixdokumentär – inleds med en beskrivning av ett ex som korrigerar hans dåliga bordsskick. 

Heltne skämtar om det som ett uttryck för “kvinnoondska”, eller, ni vet, det där kontrollbehovet han egentligen tror att kvinnor vill fly från. 

“Jag känner igen mig i Cobains kvinnoidealisering”, skriver han. “Jag vet inte om jag någonsin har visat eller ens känt genuin ilska mot en kvinna. I mötet med ”kvinnoondskan”, i alla fall den hos den älskade, har min strategi i stället varit något i stil med att lovingly not give a fuck.”

Heltne viker sig

Så Heltne viker sig. Anpassar sig så mycket att han till sist blir dumpad för att han är för anpassningsbar. Han är helt enkelt en för snäll kille. Och kvinnorna, de vill egentligen ha en stenåldersman.

Jag tänker på en text av Signe Krantz, om dejtingprogrammet Love is Blind. I slutet av texten konstaterar hon, med facit i hand, att den “för snälla killen” är en myt.

Målet för deras snällhet är självintresse, bekräftelse och att sätta mottagaren i en tacksamhetsskuld som kan omvandlas till ett martyrens vapen.

Heltne tror kanske att han idealiserar kvinnor, precis som han tror att han säger något tänkvärt om mänskligheten när han låter en text om terrorattacken 7/10 bestå av ett återberättande av sina polares gruppchattsdiskussion om vår “inre nazist”. 

Ett grepp som hade varit smaklöst i sin självupptagenhet även om chatten i fråga inte varit så plågsamt pseudointellektuell.

Distraheras av sin egen självbild

Kanske distraheras han av sin egen spegelbild i den där grunda vattenpölen, och missar därför de enkla analyserna som ligger på botten. Som att (om vi accepterar hans underlag) fler kvinnor kanske uttrycker sina sexuella preferenser tydligt efter #metoo för att inte sätta honom i en situation där han är rädd för att begå ett övertramp. 

Att det bottnar i empati, snarare än ett primalt sug efter en Livets Ord-pappa.

Att han kanske projicerar sin egen bekvämlighetszon i den veliga medgörligheten på de kvinnor som inte önskar sig en stenåldersman, bara något med mer ryggrad och substans än de encelliga djur som var dess föregångare. 

Eller att förbättringen i kompisens relation kanske har mindre att göra med att släppa kontrollen (kvinnoondskan) över att betala för middagen, och mer att göra med att till och med den lilla investeringen är bättre än att ha en partner som “lovingly not gives a fuck”. 

Särskilt om det inkluderar passivt aggressiva sågningar på landets kultursidor i resten av ens liv, efter att man till slut fått nog och dumpat dem.

Trampa i märkligt färgad spya

Att det här är Heltnes definition av att “idealisera kvinnor” är obegripligt, men inte på det magiska, gåtfulla sättet.

Mer som att på söndag morgon trampa i en märkligt färgad spya på trottoaren och bli vagt irriterad, samtidigt som man nås av en flyktig fundering om vad personen egentligen druckit. 

Ändå hoppas jag, min primala kvinnoondska till trots, att de män som tänker som honom en dag ska lyfta blicken mot horisonten och inse att de inte behöver stanna i det där ogästvänliga landet. 

På andra sidan gränsen finns nämligen en värld full av riktiga människor, med nyanser som inte ryms i en rumphuggen generalisering av något en klokare man sagt en gång i tiden. 

Gör de det kan de kanske, precis som barn som till slut lämnar sitt främmande land bakom sig, äntligen växa upp.