I Sveriges radios ständigt nedläggningshotade program Filosofiska rummet talades det i veckan om samhällskontrakt. Ni vet den där tysta överenskommelse som finns mellan stat och medborgare i ett land.

Medborgarens del av kontraktet är att uppfylla skyldigheter som att inte vara kriminell, betala skatt, värna vår natur och vårda samhällsgemenskapen.

Statens motprestation är att tillhandahålla utbildning, skydd från ordningsmakten och skydd när man blir sjuk och arbetslös.

När radiofilosofer vänder och vrider på begreppet finner de föga överraskande att individens tolkning av begreppet är strakt knuten till vad man själv tjänar på det.

Det är här vi har förklaringen till kapitalägarnas extrema ointresse för begreppet samhällskontrakt.

Klasskamp uppifrån

”Vad fan får jag för pengarna”, myntades som bekant inte av en arbetare på Scania med barn på en kommunal förskola utan av Scanias tidigare vd, multimiljonären Leif Östling.

Han skiter i förskolan för den är inte viktig för att han ska få sin inkomst.

Han struntar i att den är en förutsättning för att föräldrarna ska kunna åka till sina jobb. Han ser skatten som en oförskämd utgift, inte en del av samhällskontraktet.

På gruppnivå har samhällskontraktet dock en mycket tydlig koppling till vad gruppen får.

Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet, har i en rad rapporter visat att viljan att betala skatt på gruppnivå är helt avhängig vad samhället ger i utbyte.

På gruppnivå accepterar svenskarna samhällskontraktet om de vet att pengarna går till den välfärd som de behöver.

Men som Leif Östling, Svenskt Näringsliv och högavlönade inte behöver. De vill hellre sluta betala skatt.

Målet med Svenskt Näringslivs och Tidöpartiernas intensiva propaganda mot skattefinansierade utgifter har därför blivit att ändra på samhällskontraktet.

Du ska tona ned dina rättigheter och motkrav på samhället men ändå acceptera och fullgöra dina skyldigheter.

Den man som först formulerade hur denna klasskamp uppifrån går till hette Antonio Gramsci.

Han var sociolog i Italien, fängslades av Benito Mussolini 1934, bröts ned och dog 1937.

Genom massiv påverkan, menade Gramsci, formas över tid en enhetlig bild i ett samhälle om vad som är det riktiga, vad som följer ”sunt förnuft”.

Sunt förnuft bryter sönder samhället

Här behövs inget våld eller vapen, bara styrkan i möjligheten att påverka. I skärningspunkten mellan makthavarnas propaganda och befolkningens sammanhållning och kunskap skapas en hegemoni, ett slags samhällsgemenskap om vad som är det riktiga.

Ett tydligt exempel är svensk bostadspolitik som Helena Löfgren, doktor i företagsekonomi, beskriver i sin avhandling ”Det legitima ägandet”.

Genom massiv påverkan har bilden av bostadsmarknaden fullständigt förändrats.

Så sent som på 1970-talet var det allmänt ”sunt förnuft” att staten skulle se till att folk hade någonstans att bo. ”Man ska inte kunna profitera på folks boende” var en mycket utbredd uppfattning hos svenskarna.

I dag är det ”sunt förnuft” att alla hyresrätter såldes ut, och att en trea nu kostar många miljoner kronor och gör de boende skuldsatta för resten av livet.

Hur kunde vi hamna här? Vem gav acceptansen?

Den här förändringen har inte skett av sig själv. Den är skapad genom massiv propaganda från kapitalägarna, samma massiva propaganda om hur hemskt det är att betala skatt och hur slösaktiga kommuner och regioner är, som vi i dag hör från Svenskt Näringslivs påverkansorganisation Timbro och från Tidöpartierna.

Vi kan tacka vår lyckliga stjärna att de krav på marknadshyror och slaktad arbetsförmedling som Centern drev igenom i januariavtalet som de slöt med Socialdemokraterna och Miljöpartiet aldrig blev verklighet.

Att hyreslägenheter ska gå till den som kan betala mest och resten av befolkningen får krypa in under en sten på nätterna eller gå upp i rök gynnar knappast samhällskontraktet.

Men Tidöpartierna och Svenskt Näringsliv ser att det gick att mala ned motståndet mot att en lägenhet ska kosta fem miljoner kronor och skapa en hegemoni runt utförsäljningarna av våra hyresrätter.

Så varför inte försöka skapa ett ”sunt förnuft” runt att de rika ska kunna köpa sig till bra betyg och god utbildning, som vi nu är på väg mot.

Och varför inte se det som ”sunt förnuft” att sjukvård och samhällets skyddsnät mer måste baseras på individens betalningsförmåga än på individens behov.

Det är den utveckling Tidöpartierna och Svenskt Näringsliv vill se.

En utveckling som bryter samhällskontraktet.

Det befästa fattighuset

När vi alla har förvandlats till små Leif Östling-figurer som går runt och säger ”vad fan får vi för pengarna” har vi med stor säkerhet övergivit tanken på att vi har skyldigheter mot en stat som inte bryr sig om oss.

I det läget går statsminister Ulf Kristersson och civilminister Carl-Oskar Bohlin ut och säger att nu måste alla vara beredda att ge oss ut i krig och dö i strid för att försvara vårt Sverige.

Förlåt, men vems Sverige ska vi försvara?

Vad i landet ska vi bygga murar runt?

Ett avskaffat strandskydd?

De 70 procent av Sveriges skolor som under läsåret 2023/2024 genomför neddragningar för sina 10-12-åringar?

Eller ska vi kanske befästa några nedlagda sjukhus?

Slå försvarslinjer runt obefintliga busslinjer?

Återupprätta samhällskontraktet innan ni kräver att varje svensk ska ge sitt liv i strid.

Er begäran är oförskämd.