Att försöka locka folk till platser där jobben finns är inget nytt.

Arbetslivet förändras och frågan om hur man ska locka uppsagda till andra branscher och till andra orter är alltid aktuell.

Hittills har Sverige klarat omvandlingen genom stora satsningar på vidareutbildning och genom att bygga ut förskolor, skolor, vård och framför allt bostäder dit man vill att folk ska flytta.

Men så kom valet 2022.

Och vi fick en SD-stödd konservativ regering.

Efter Tidöregeringens gigantiska nedskärningar av de statliga stöden till kommuner och regioner beräknas nu landets regioner i stället gå cirka 22 miljarder kronor back.

Ingen välfärd, inga bostäder, ingenting

Detta i ett läge när många kommuner i Norrland står inför den största industrialiseringen sedan sekelskiftet med en genomgripande omställning till grön energi och grönt stål, en nysatsning som beräknas ge minst 20 000 nya arbetstillfällen och kräver utbyggd välfärd och nya bostäder.

Enligt en analys från SKR, Sveriges kommuner och regioner, behöver Skellefteå, Boden och Luleå investeringar för den enorma summan av 62 miljarder kronor under de närmaste åren för att den gröna omställningen ska kunna fullföljas.

Boden måste på några få år göra investeringar i infrastruktur, som byggnader och vatten- och avloppsnät, som normalt görs på 15 – 20 år. Det leder till kraftiga men nödvändiga underskott för staden under de närmaste åren.

Att i det lägget, som staten nu gör, ålägga dem att spara ännu mer i stället för att understödja omvandlingen är detsamma som att lägga ett lock över hela industrialiseringen.

Under sitt tal i Almedalen i somras kommenterade faktiskt näringsminister Ebba Busch den stora industrisatsningen i norr.

Efter en lång utläggning om behovet av att skära i välfärdspolitiken applåderade hon industrisatsningarna i norr med de snärtiga orden ”Heja Sverige!”.

Men några nya satsningar på förskolor, bostäder och välfärd. det nödvändiga för att locka dit arbetskraft – kom aldrig.

Inte heller löften om någon ny sjukvård eller nya tandläkarsatsningar.

Och – som nu alltmer börjar uppmärksammas – inte några nya satsningar på bostäder heller.

Bostadsbyggandet halveras

Enligt Statistiska Centralbyrån minskade bostadsbyggandet i Sverige med 55 procent från första till sista kvartalet 2023.

I ett läge när hela bostadsbranschen håller på att gå i kras bör regeringen naturligtvis omgående återinföra det statliga investeringsstöd som den SD-stödda Tidöregeringen obegripligt nog avskaffade den 1 januari 2023.

Och det är svårt att inte hålla med fackförbundet Byggnads ordförande Johan Lindholm när han i september kommenterade regeringens budget för 2024:

– Att inte genomföra en enda åtgärd för att öka antalet byggstarter i närtid, samtidigt som branschen står inför sin största kris på decennier, det är under all kritik.

Bostadskrisen blir extra märkbar för de norrlandskommuner som nu snabbt behöver bostäder till den nya arbetskraft som de försöker locka till bygden.

I SR Ekot hörde vi strax före nyår Ida Rönnblom på Arbetsförmedlingen i Skellefteå slå fast att Skellefteå behöver minst 1000 bostäder per år för att kunna ta emot de arbetare som behövs.

Och kanske var det här någonstans som vår SD-trogna arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, Liberalerna, i stället kom på idén med att skicka upp arbetslösa till Norrland även utan färdiga skolor, utan färdiga förskolor, utan färdiga bostäder – och utan familjer.

Vid flera tillfällen under 2023 öppnade han för att en person som är arbetslös måste kunna flytta själv utan barn och sambo. Flyttar de inte bör allt understöd dras in och de får svälta.

En genial idé, tycker uppenbart Johan Pehrson.

Arbetslösheten skenar

Fyra dagar före nyår konkretiserade han planerna i Arbetsförmedlingens regleringsbrev för 2024. Senast den 1 oktober 2024 ska arbetsförmedlingen lämna en handlingsplan för hur folk ska byta yrke, lämna sina familjer om det krävs och flytta norrut.

Och det är här som Johan Pehrsons deporteringsförslag blir riktigt intressant.

De extrema neddragningar som Tidöregeringen gör inom välfärden skapar nu en allt större arbetslöshet. Enligt regeringens egna prognoser kommer arbetslösheten i Sverige att öka till 8,4 procent under 2024.

Under 2024 beräknas 5 200 tjänster inom landets regioner försvinna. 2000 av dem ska bort i ett gigantiskt nedskärningspaket på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Blir svensk arbetsmarknadspolitik à la Johan Pehrson verklighet ska de 2000 alltså kunna omskolas till batteriarbete på Northvolt eller motsvarande och välja mellan att svälta eller att utan familjen sättas på deporteringståg norrut.

En hisnande tanke. Men det är tyvärr tydligt att vår arbetsmarknadsminister Johan Pehrson, Liberalerna, hellre lämnar ett sådant förslag till Arbetsförmedlingen än riskerar samarbetet med Sverigedemokraterna och Moderaterna.

Omställningar är aldrig lätta. Inte heller när flyttlassen gick åt andra hållet från norr till jobben söder på 1960-talet.

Ojämförbar politik

Men det politiska besluten då och nu går inte att jämföra.

· Då försvann jobb när företag inte kunde hänga med i den internationella konkurrensen. I dag försvinner jobb för att Tidöregeringen slaktar vår välfärd och minskar stöden åt vanliga löntagare.

· Då satsades enorma belopp på att bygga bostäder i det så kallade miljonprogrammet, med målet att inom tio år bygga en miljon nya bostäder. I dag har Tidöregeringen tvärtom avskaffat allt statligt investeringsstöd och låter byggsektorn dö.

· Då utgick mycket generösa flyttbidrag till familjer som flyttade. I dag vill Johan Pehrson att den arbetslöse åker själv utan sin familj och utan bostad till Norrland där jobben finns.

Det är i sanning en ny linje i arbetsmarknadspolitiken som Sverigedemokrater och Liberaler har enats om.

Deportationslinjen kan vi kalla den.