REPLIK. Joel Stade vill att det ska kännas lättare att bli förälder. Det behövs fler barn på jularna framöver, och det föds för få!

Stade utgår vad det verkar från SCB-siffror på dels låga födelsetal och dels lägre ”summerad fruktsamhet” dvs antal födda barn per kvinna. Det behövs nåt halvt barn fler per tjej för att behålla en stabil befolkningsnivå. 

Och det kan han väl få lyfta – men varför måste de födas just här? Och då menar jag inte att det ska vara färre barn i Sverige, även om en lördag på Ikea kan kännas så. Utan att det är absurt att se fler svenska bebisar som ”ett uttryck för det gemensamma goda”. 

Sveriges befolkning minskar inte. Det föds fler än det dör, och det flyttar framför allt hit folk!

Många av dem minderåriga som vi kan dels fira jul med om de vill, och dels fostra till att bli både sjuksköterskor och lärare och ledarskribenter, beroende på var det behövs folk. 

De föder dessutom barn när de blir vuxna. Om de vill.

Stade glömmer det viktigaste

För någonstans i diskussionen om klimatkris, ekonomisk kris, politisk kris, alla kriser som gör att folk kanske tvekar att skaffa barn, glömmer Stade det viktigaste.

Vi kan välja. Och framför allt kan vi välja bort. 

När kvinnors situation förbättrades och äktenskapet inte längre var det främsta sättet att överleva, började kvinnor både skilja sig och välja bort eller skjuta upp äktenskap.

Tillgång till preventivmedel och kunskap gör att många länder över tid får lägre födslotal. 

Det är inte tragiskt – det betyder att folk förhoppningsvis bara skaffar barn de faktiskt vill ha. (Och kanske kan ägna sig helt åt golf eller lerduveskytte istället för att ha barn som dekorativ hobby.)

Huruvida ”(d)en kulturradikala vänstern” har rätt i att den heterosexuella familjen är en patriarkal fälla – vilket den är – kan lämnas därhän.

Men att påstå att det skulle vara bara praktiska eller ideologiska skäl som leder till färre barn är att blunda för att det finns många som helt enkelt inte vill. 

Många lever helt nöjt utan barn

Det görs undersökning på studie på forskning som visar att många helt nöjt lever utan barn. Till och med, hör och häpna, i heterosexuella äktenskap!

Andra visar att antalet föräldrar som vågar erkänna att de ångrar sig är större än någonsin. 

Många har inte ens insett att barn är frivilligt, utan tänker att det är väl liksom vad man gör. Som att flytta fram sin spelplutt i ett brädspel. Men man får faktiskt byta spelplan om man vill.

Ja, det behövs mer trygghet och stöd för de flesta i samhället. Men inte för att locka till fler födslar, utan för solidaritet och medmänsklighet.

Barnbidraget kan inte användas som en morot. Vi kan inte dela ut medaljer till kvinnor som föder mer än ett visst antal barn. 

Bebisar inte ett objektivt önskvärt mål

Fler bebisar är inte ett objektivt önskvärt mål. Inte ens fler svenskar är det.

För vad behöver man tillväxt till?

Jo, bygga mer tillväxt. Det behövs lite mer reflektion om vad det är vi faktiskt vill och ska göra.

För övrigt: Jag vill inte ha barn, men på fem syskon har det levererats elva barn plus en bonus, vilket blir strax över vad som behövs för befolkningsstabiliteten.

Det gör det också i princip omöjligt att pussla ihop det mysnormativa kärnfamiljs-julfirande som Stade ser framför sig. 

  • Julia Skott
    skribent