Kronblom blir bara en modeförebild för Björn Söder – flintskallig i blågul dräkt
Kan den evigt trötte på sofflocket skänka glädje i vår dystra tid? Nej, anser Andres Lokko som läst samlingsalbumet ”Jag, Kronblom”.
RECENSION. I de två förord som inleder Jag, Kronblom presenteras den sofflocksliggande seriefiguren som ”det svenskaste vi har”.
Jo, han är ju onekligen klädd i svenska flaggans färger och verkar uppfylla de flesta rådande kriterier för vad vår regering betraktar som ”svenska värderingar” (vit, heterosexuell man i övre medelåldern, bosatt i egen glesbygdsvilla, flintskallig).
I sin flaggblåa kostym och gula väst ska Kronblom ut och fiska men tror sig ha glömt sin ryggsäck hemma.
Han letar maniskt igenom hela huset, vänder upp och ner på allt, tills hans fru Malin informerar Kronblom om att han har haft på sig ryggsäcken hela tiden – men inte sett den eftersom han hade tagit på sig ytterrocken ovanpå!
Dråplighet uppstår.
Plats för skratt. Detta relativt tunna skämt, utdraget över ett imponerande antal sidor, är inte skapat och publicerat 1927 utan i början av 1990-talet, alltså i en tid då animerad humor i varierande format hade hunnit föda både The Simpsons och Beavis & Butthead.
Något inträffar på 1990-talet
Men någonting inträffar ändå när Jag, Kronblom strax senare når mitten av 1990-talet. Serien tillåter sig att bli meta. Lokaltidningen i Kronbloms by Vinkelboda gör en helsida om hur serieparet Kronblom har publicerats i 70 år.
Kronblom själv läser detta, ringer serietecknaren och kräver ekonomisk kompensation. Serietecknaren föreslår i stället en kompromiss och skriver ut Kronbloms svärmor ur serien.
Gammaldags misogyn humor tittar fram och den trogne Kronblom-läsaren slår sig på knäna. Alla nöjda.
Men där och då slutar också Kronbloms korta experimentella fas, hans motsvarighet till David Bowies Berlin-period.
Insikten om att han är tecknad öppnar för något genuint intressant, till och med nästan modernt.
Men Kronbloms skapare väljer i stället att följa något slags kulturell konjunktur och återvänder under 2000-talet, precis som svensk politik, sakta tillbaka mot 1950-talet.
Spegel till samhällsutvecklingen
På så vis utgör Kronblom en överraskande spegel till samhällsutvecklingen och huvudpersonen drygar ut pensionen med tjuvfiske och ströjobb i Vinkelbodas gig-ekonomi.
Den stora ”Kronblom-boxen” jag har plöjt är en presentbok, en kopia av den serie Disney-böcker – med Jag, Kalle Anka i spetsen – som succéartat började ges ut i slutet av 1970-talet och presenterade Carl Barks klassiska ankäventyr för nya generationer.
När Jag, Kronblom inför julen 2023 i en tjock samlingsvolym presenteras som ”det svenskaste vi har” blir det knepigt att inte småcyniskt betrakta publiceringens tajming som ett surfande på den nationalistiska tidsandan.
Jag menar, den enda nu levande offentliga person som faktiskt har Kronblom som modeförebild är Sverigedemokraternas Björn Söder; flintskallig i blågul dräkt.
Kronblom har en plats uppkallad efter sig en bit utanför Gävle, vid Kronblom-skaparen Elov Perssons födelsehus. Han står staty i Örebro och prydde i början av 1980-talet ett frimärke.
Anstränger mig för att ta Kronblom på allvar
Notera gärna att jag verkligen anstränger mig för att försöka ta Kronblom på hyfsat allvar och försöka förstå seriens berättigande under dess snart 100-åriga existens, men det är ingen enkel uppgift att smälta denna smått obegripliga anakronism.
Där jämnåriga – men sedan länge barmhärtigt nedlagda – serier som Adamson och Mannen som gör vad som faller honom in, retroaktivt besitter en kitschigt torftig ursprungshumor, en ”skrattade man verkligen åt detta?”, förtar Kronbloms nedärvda överlevnad under nästan ett sekel den möjligheten och man måste ställa sig frågan vem det är som finner glädje i detta 2023.
Är det catering för en tynande grupp 80-åriga serietidningsentusiaster och, möjligen, humorarkeologer som Kalle Lind?
Greppar efter halmstrån
Man får greppa efter halmstrån. Enda gången jag under bokens 224 sidor fnissar är när Kronblom vinner en utlandsresa i ”de flintskalligas lotteri”.
Detta förklaras inte närmare; läsaren förutsätts tro att det faktiskt existerar ett lotteri endast för flintskalliga.
Och detta är ju faktiskt en smula kul. Nästan.
Som sagt, det är verkligen ingen promenad i parken att med pincett och förstoringsglas leta efter spår av humor i Kronblom.
Jag, Kronblom utgör dessvärre ganska övertygande bevisföring för att torget till hans ära kanske bör byta namn och statyn diskret avlägsnas.