KOMMENTAR. Borges var blind och biblioteket han var föreståndare på var runt, där kunde man tänka sig tiden röra sig i cirklar som den gör i en del av hans texter. 

Att vakna måndag morgon och inse att Javier Milei under natten valts till president i Argentina gav mig en förnimmelse av just cirkelrörelse, en smak av något nytt och något gammalt. 

Milei blev i den andra valomgången vald med 56 procent av rösterna mot peronisten Sergio Massas 44 procent. En tydlig seger för en kandidat vars kampanj har bestått i att skrika, svära och stå med en motorsåg på scen. 

Han är nyliberal, tror på nattväktarstaten, ska banta bort en majoritet av departementen, legalisera organhandel (så de fattiga ska kunna försörja sig), göra abort kriminellt igen, avskaffa Riksbanken samt avskaffa den nationella valutan och ersätta den med USA-dollar. 

Ovanpå det: sätta i gång omfattande privatiseringar och en rad andra saker i stil med det ovannämnda. 

Han är en ekonom utan någon som helst politisk erfarenhet, med den spanska ekonomen och nyliberala gurun Jesus Huerta de Soto som förebild. 

Timbros nyhetsbrev om Milei

Det sistnämnda tog Andreas Johansson Heinö på Timbro fasta på i sitt nyhetsbrev om Milei efter den första valomgången. 

Johansson Heinös text är ett slags fascinerat avståndstagande, som bland annat informerar om att Mileis hund heter Milton (efter nyliberalernas husgud Milton Friedman). 2024 verkar nyliberaler vara ute även på Timbro. 

År 2002 publicerade tankesmedjan en pamflett skriven av Mauricio Rojas om Argentina: Carmencitas sorg, ett ivrigt försvar av nyliberalen Carlos Menems ekonomiska politik. 

Menem, som var argentinas president 1989–1999, avskaffade även han den nationella valutan och ersatte den med dollarn, genomförde enorma privatiseringar och ledde in landet i sin värsta ekonomiska kris någonsin. 

2001 föll ekonomin samman

Jul och nyår 2001 föll Argentinas ekonomi samman och fem presidenter avgick på två veckor.  

Februari 2002 anlände jag, tillsammans med Naomi Klein och hennes man Avi Lewis, till Buenos Aires. Jag skulle stanna i två veckor, blev kvar i sex. De blev kvar mycket längre och gjorde en dokumentär om arbetarstyrda fabriker, The Take. 

Det var också där – när vi ena stunden stod med välfriserade medelklasskvinnor som slog på kastruller och krävde att få ta ut sina pengar från banken för att i den andra stå med unga människor som pekade ut hus där ostraffade torterare bodde – som Naomi Klein började skissa på det som skulle bli Chockdoktrinen. 

Tesen i Kleins omistliga bok är att det krävs en chock för att driva igenom nyliberal ekonomisk politik. Metoden går ut på att försätta ett samhälle i samma tillstånd som en individ hamnar i vid tortyr. 

Det första experimentet med denna doktrin var USA:s finansierade militärkupp i Chile 11 september 1973 följt av ett införande av Milton Friedmans ekonomiska ideologi i landet. 

Operationen lyckades, patienten dog.

En annorlunda kandidat än Trump

Johansson Heinö vill i sitt nyhetsbrev från Timbros högkvarter skriva fram Milei som en annorlunda kandidat än Donald Trump och Jair Bolsonaro: ”Till skillnad från många av de auktoritära politiker han jämförs med är han heller inte i första hand någon kulturkrigare. Det är ekonomin som har stått i fokus för hans valkampanj.”

Inget kunde vara mer fel. Förnekandet av tortyr och död har varit central i Mileis presidentkampanj. Hans vice presidentkandidat, Victoria Villarroel, har öppet visat stöd för juntan. 

Jag tittar i min telefon på foton från mitt senaste besök i Buenos Aires. Då tog jag med mina två söner till ESMA för att se en utställning om folkupproret 2001. 

ESMA, marinens militärhögkvarter förvandlades under juntan till ett hemligt koncentrationsläger. 

Idag är det omvandlat museum och minnesplats. På ett foto går vi runt i minnena efter 2001. På ett annat sitter mina barn i entrén till minnesplatsen och leker. Jag hade snabbt gått en runda i byggnaden där fångar hölls, tortyrfängelset, där kroppar försattes i chock med brutal tortyr i källaren. 

Där får inga barn gå in. 

55 procent av Argentinas befolkning har nu röstat för nya chocker. 

Budskap illustrerat av motorsåg

Den nyvalda presidentens budskap, illustrerat av en motorsåg, är att Milei ska befria det argentinska folket från den politiska adeln, Argentina ska börja om på nytt. 

På denna resa mot det nya har han med sig sonen till centralbankschefen 2001 samt mannen som var Carlos Menems ekonomiminister, Domingo Cavallo.  

Cavallo fattade 2001 beslutet om el corralito som, under en pågående bankkris, förhindrande argentinare att ta ut pengar från banken. 

Ett beslut som blev gnistan för det folkliga upproret julen 2001. 

Samma politik som chockterapi

Jag ser Borges bibliotek och tiden gå i cirklar. Jag ser samma politik drivas igenom att samma gäng i ett land som redan varit igenom chockterapin flera gånger. 

Cirklar som leder till kaos och andra som oundvikligen leder till motstånd. För den stad vi kom till 2001 var ett Buenos Aires i ekonomiskt kaos men också i politisk experimentlusta. 

Naomi Klein och jag sprang mellan möten, mellan repression på gatan till hotel som övertogs av sin personal till deltagande demokrati bland grannar. 

Milei är inte ny, det är tiden som går runt i Borges bibliotek.  

America-Vera Zavala skrev boken Deltagande demokrati (Atlas 2003). En studie om bland annat rörelsen i Buenos Aires 2001