ESSÄ. Tidigare i november återvände den förre brittiska premiärministern David Cameron till politiken. Nu som utrikesminister. Han har utsetts till baron och tagit plats i det adliga överhuset då han inte är folkvald längre, men måste ha en plats i parlamentet. 

Camerons främsta politiska kännetecken var, förutom Brexitomröstningen, att han skar och skar i den brittiska välfärden.

Fattigdomen ökade bland barnfamiljer i utsatta områden, vilket bland annat ledde till försämrad hälsa. Brittiska barn har numera skörbjugg och det talas om att näringsbrist ger upphov till ohälsa som inte setts maken till sedan 1800-talet. 

Baroner som ministrar, skörbjugg och fattigdom. Allt detta för att staten ska få så lite kontroll över den ekonomiska fördelningen som möjligt. 

Det är precis det här nationalekonomen Clara Mattei skrivit om i sin bok Kapitalets ordning: Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen som nu – i samarbete med tankesmedjan Katalys – kommer ut på svenska på Verbal förlag.

Mattei kommer från Italien men är numera docent i nationalekonomi i USA. Hennes egen släkt stred som partisaner mot Mussolinis maktövertagande.

Hon drivs av frågan hur det är möjligt att krav från arbetarklassen gång på gång anses för aggressiva och orealistiska av vad som beskrivs som en kader av liberala ekonomer. 

Bokens tidsspann berör främst åren under och efter första världskriget. Under kriget hade staten i allt större omfattning drivit och organiserat såväl produktion som konsumtion. 

Sociala skyddsnät byggdes ut

Ju fler unga män som skickades ut i skyttegravarna desto mer gick staten in för att mobilisera de män och kvinnor som fanns kvar. Påfrestning det innebar för arbetskraften ledde allt till att reallönerna ökade och att de sociala skyddsnäten byggdes ut.

Staten satte lönenivåerna och reglerade tillgången på arbetskraft i olika branscher. Fackföreningarnas medlemsantal växte ju fler händer som behövdes i industri och i jordbruk. 

Arbetet gick inte att vara utan. Första världskriget gjorde tydligt att det inte var någon osynlig hand som reglerade priser och löner, utan en i högsta grad politisk maktbalans mellan arbete och kapital. 

Kapitalägarklassen var dock djupt missnöjd med detta och efter kriget ansåg man att ordningen skulle återställas. 

Italien och Storbritannien står för de historiska exemplen. I båda fallen handlade det om att få lönerna att falla tillbaka till förkrigsnivå. 

Över till Sverige 2023 och Riksbankens räntehöjningar ger oss en liknande logik. 

Inflationschocken vi just nu upplever orsakades av brist på varor under pandemin samt prischocken i EU:s inre energimarknad efter Rysslands invasion av Ukraina. 

Vinsterna har ökat i flera branscher tack vare prishöjningar som överstiger produktionskostnaderna. Högre räntor på lån än på sparkonton gör samma sak för bankerna. 

Inflationen är betydligt mer driven av vinster än av löner. 

Kapitalets ordning – hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen av Clara E. Mattei (Verbal Förlag).

Bekämpa inflation med räntehöjningar

Ändå är idén bakom att bekämpa inflation med räntehöjningar att få löntagarna att hålla tillbaka sina krav. Hotet är att räntorna annars höjs ännu mer. Argument för en annan ordning klassas som närmast revolutionära. 

Det är det här som Mattei menar är kapitalets ordning. Under coronapandemin var det självklart att resurser till sjukvården skulle skakas fram. Nu när den är över dras svångremmen åt för att återställa det tidigare läget. 

Den inneboende logiken: åtstramningarna gör att vi förväntar oss allt mindre och på så sätt anpassar oss till ett samhälle där det enda som tillåts expandera är kapitalets vinstandel. 

Samma gäller efter finanskrisen 2008. Åtstramningspolitik var under 2010-talet det enda sättet att anses som en framgångsrik politiker. En av David Camerons politiska fränder då hette Fredrik Reinfeldt. Hans arv lever vidare i den ekonomiska politiken. 

Just Reinfeldts politik är för lite diskuterad på den här punkten. 

Nedskärningarna i a-kassan, sjukförsäkringen och pensionssystemet under Alliansen bäddade för Sverigedemokraternas framgångar.

Det konstaterade nationalekonomerna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne redan 2018. 

Bostadspriser exploderade

I och med att bostadspriserna exploderade under 2000-talet blev livet med en vanlig lön svårt att få ihop i storstäder, dit folk uppmanas att flytta för jobb och studier. 

Addera rädslan för att bli sjuk eller arbetslös och ekvationen börjar likna den tid i början av 1900-talet som Mattei beskriver. Det är dyrt att leva, vilket vissa kan leva gott på. 

Konsekvensen av ökande vinstnivåer hos livsmedelsjättar, banker och energibolag i samband med pandemi och krig är att omfördelningen från löner till kapital går snabbt. 

Moderaterna må ha gjort en omsvängning i de frågor som har skapat utrymme för Tidösamarbetet, men på finansdepartementet går livet sin gilla gång. 

Clara Mattei beskriver det som en åtstramningstreenighet av finanspolitik, penningpolitik och det hon kallar industriella åtstramningar. Det sista innefattar krav på fackföreningar att inte kräva kompensation för prishöjningar. 

När de tre delarna arbetar tillsammans drar finanspolitiken ner på stöd till välfärd och inkomstutjämning, Riksbanken höjer räntorna och fackföreningarna ser sig nödgade att hålla tillbaka sina medlemmars krav i en allt större omfattning. 

Ompaketeringen av detta till ekonomisk politik ingen kan ifrågasätta är ett misslyckande för det demokratiska systemet de senaste 10 åren. 

Mattei är pedagogisk och intressant

Det behövs inga ekonomiska förkunskaper för att läsa Mattei. Hon är pedagogisk och de historiska exemplen är så intressanta för vår tid att boken bör spridas utanför ekonomkretsar.

Det hon visar är att även politik som verkar oundviklig har syften som kan ifrågasättas. I en tid som vår är det en radikal tanke. 

Samtidigt går Mattei förbi att människor trots allt inte nöjde sig med sin lott i början av 1900-talet. Italien föll i fascismens händer, men det gjorde inte Storbritannien eller Sverige.  

Kapitalets ordning utmanades av strejker och organisering. Den svenska arbetarrörelsen enades i en annan idé om den ekonomiska politikens syfte genom det statliga ansvaret för full sysselsättning och inkomstutjämning. Även om det innebar att statsbudgeten under perioder fick visa underskott. 

På så sätt fick antidemokratiska krafter inget fäste i missnöjet med den från början orubbliga politiken. 

Efter läsning av Kapitalets ordning är det ingen tvekan om att ett demokratiskt samhälle måste begränsa kapitalets makt. Annars gör det sig förr eller senare av med demokratin.  

Clara Mattei gästar Sverige 25 november i samband med Socialistiskt Forum 

Elisabeth Lindberg är doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och frilansskribent