Det var ingen stor demonstration, men symboliken gick inte att ta miste på när man i helgen brände en israelisk flagga utanför Malmös synagoga. Så sattes ett likhetstecken mellan staten Israels brutalitet i Palestina med den judiska minoriteten i landets tredje största stad.

På flera håll i Europa har antalet antisemitiska hatbrott ökat lavinartat sedan Hamas massiva attack mot civila i södra Israel.

Judar drabbas av hot och våld, synagogor attackeras och antisemitiskt klotter dyker upp. I slutet av oktober ägde en regelrätt pogrom rum på en flygplats i södra Ryssland när en folkmassa jagade judiska resenärer.

De värsta groteskerierna tycks Sverige hittills varit förskonat från men känslan av svek efter Hamas angrepp, som forskaren Daniel Leviathan redogjort för i en debattartikel i Expressen, är skakande:

”Tystnaden från vänner, kolleger och samhället gör det tydligt för oss svenska judar att judiska liv inte spelar någon roll. Känslan att om något skulle hända här, i Sverige, kommer ingen att skydda oss. Insikten att många av våra medmänniskor vänder oss ryggen. ”

Antisemitismen som museiföremål

Vintern 2018 presenterade den amerikanska nyhetskanalen CNN en stor undersökning om attityder kring judar och antisemitism i Sverige, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Frankrike, Österrike och Polen.

Var fjärde tillfrågad tycker att judar har för stort inflytande i finansvärlden. En av 20 har aldrig hört talas om Förintelsen. En tredjedel anser att judar använder sig av Förintelsen för att uppnå egna mål.

Däremot anser väldigt få att de har fördomar mot judar.

Hur ska man förstå det, på en kontinent där Andra världskriget och därmed också Förintelsen finns med oss i så mycket? I storfilmer, i bästsäljande böcker, i dokumentärserier.

Kanske har minnet av Förintelsen, en förbrytelse så unik till sin natur, med tiden stelnat. Judehatet har blivit ett museiföremål från Tyskland. Vi känner till det – men vi förstår det inte.

Men det som nu sker på Europas och Sveriges gator är inte dammigt och musealt. Det bultar och bankar av hat.

Terror i Paris och Köpenhamn

Efter att de nazityska dödslägren befriades och tömdes har antisemitiska uppfattningar om mäktiga ”judebankirer”, Rothschild-konspirationer och hemliga sällskap som i det fördolda styr allt levt vidare.

I Mellanöstern, inte minst efter staten Israels upprättande, har antisemitismen ofta blivit en del av den arabiska nationalismen. I Sverige är det inte sällan vid krig och konflikter i Palestina som antisemitismen blir verkligt synlig.

Hur judehatet kan se ut och fungerar i vår tid har vi annars fått exempel på, i brutala islamistiska attentat mot det judiska livet i Köpenhamn och Paris.

I flera av vår tids blodigaste attacker mot synagogor har gärningsmännen anklagat judar för att delta i ett folkmord på vita.

Dessutom har vi den antisemitiska föreställningen om ”kulturmarxismen”, som sprids av både Donald Trump och islamhatande höger som hoppas på en ny succé i nästa års Europaparlamentsval.

Gränslös kamp mot hatet

Ur det perspektivet blir de tidigare nämnda CNN-siffrorna om européernas fördomar än mer omtumlande: Tio procent erkänner att de har negativa känslor inför judar.

Men hela 36 procent säger sig hata muslimer och 39 procent säger sig vara emot romer. Antisemitismen framstår i det perspektivet som en särskild sorts förakt, tätt sammankopplad med andra fördomar.

Det där sista tar den muslimska Palestina-aktivisten Bassem Nasr och judiska Israelvännen Aron Boklund Tendler fasta på i en debattartikel i Sydsvenskan.

”Vi som är judar och muslimer kan göra gemensam sak mot rasismen, oavsett vem som är förövare eller vem den riktas mot. En konsekvent antirasism som inte accepterar att människor dras över en kam på grund av sådant som etnicitet, hudfärg eller religion. Vi kan höja våra röster och kräva att ingen rasism ska spridas i vårt namn.”

Precis så enkelt och så svårt är det just nu.