Det är något kusligt med hur regeringen hanterar klimatet.

Inte bara vad gäller politiken, utan också kommunikationen runt omkring. När John Hassler presenterade sin klimatutredning blev det tydligt, precis som när klimatminister Romina Pourmokhtari nyligen gjorde comeback på X.

Vid det senare tillfället hade det nyss framkommit att Pourmokhtari vägrar intervjuas av klimatjournalister.

Om och om igen har bland annat Aktuell hållbarhet försökt få en intervju med klimatministern, gång på gång har hon tackat nej.

Enligt staben var det bara lögner. Ministern är ju supertillgänglig! Journalisterna förstod ingenting.

Det är synd om Hassler, tycker Hassler

Hasslers pressträff var en konstig upplevelse.

Dels för att en ensam ekonom stod i Rosenbads pressrum och förklarade hur klimatet fungerar och ska hanteras politiskt, dels för att det hela inleddes med ett tal om hur synd det är om John Hassler.

“Jag har oförtjänt kallats klimatmålens bödel och nu efterlyser jag en snällare debatt”. Typ.

(Medan han efterlyste en snällare debatt använde han ordet “knäppgökar” för att beskriva de som spridit tidningen Altingets “rykten” om att nuvarande klimatmål slopas.) (Vi återkommer till det.)

Begreppet han gjorde sig till offer för – klimatmålens bödel – kommer från experter och klimatjournalister. Deras åsikter, som de är berättigade till, saknar knappast belägg.

Enligt Hassler är nationella klimatmål överspelade. Olja och gas är toppen eftersom de är “samhällsekonomiskt lönsamma”. Varför skulle journalisterna ha höga förhoppningar? Eller menar han att de borde hållit tyst för den goda stämningens skull?

När Altinget dagen innan pressträffen avslöjade att alla klimatmål slopas gick Romina Pourmokhtari i taket.

Klimatministerns stab pumpade ut budskapet “Altinget ljuger!” och bad dem ändra rubrik, flera gånger, i upprörda ordalag.

Därefter basunerade de att alla klimatmål minsann behålls och att 2030-målet för transportsektorn skärps. Utredningen säger något annat, precis som Altinget konstaterat.

Ingen bredd, ingen granskning

Förvirring: total. Men i näringslivet hyllades det “skärpta målet” för transporterna, kanske för att tanken om att elektrifiering räcker är bekväm och därmed populär. Man tycktes inte reflektera över motsägelsen i att ett mål både behålls och görs om radikalt; både breddas och nischas. Det går förstås inte ihop.

Hasslers förklaring: han menar “skärpt fokus” (på elektrifiering). Något han “väljer att kalla för en skärpning”. Vilken ordsmed.

Sanningen? Det nuvarande målet, 70 procent minskade transportutsläpp, tas bort och ersätts av ett diffust elektrifieringsmål, som inte ska mäta utsläpp. Det är ingen skärpning, bara ett sätt att trolla bort ett bommat mål.

Hasslers utredning – som enligt honom själv tog tre veckor att ta fram – är inte genomusel. Men hela den här cirkusen, inklusive Pourmokhtaris försök att styra medierna, blottlägger något allvarligt: bristen på bredd och granskning. Ett klimatpolitiskt envälde.

Misslyckade ledare tystar kritik

Det är nationalekonomen Hassler som genomfört utredningen, alldeles ensam. Det är en plan för ekonomin med hänsyn till EU:s klimatkrav (som inte är i nivå med Parisavtalet) snarare än en ambitiös plan för klimatet.

Viktiga perspektiv utelämnas, kritiker tystas, aktivister jämförs med terrorister. När någon påpekar att Tidöpartiernas politik ökar utsläppen viftar man med offerkoftan (Hassler), går till motangrepp (Pourmokhtari) och påstår att kritik är synonymt med splittring (Kristersson).

Vill ni ha bättre stämning i klimatdebatten? Faktiskt minska utsläppen? Omge er med annat än ja-sägare. Ta in fler perspektiv. Låt er granskas och försök inte styra journalistiken.

Misslyckade ledare tystar all kritik, lyckade ledare lär sig av den. För klimatpolitikens bödlar är det upp till bevis.

Annie Croona är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hennes kolumner här.