Kommer vi fortsätta fördöma torskarna när OnlyFans blir trendigt?

ESSÄ. Jag sitter och tänker på den kända nöjesprofilen, han som köpte en happy ending mitt på blanka dagen, och åkte fast.

Det var en sådan otur att han är svensk, avsmak för prostitution är ju trots allt fortfarande lite av en nationalsport här. Något ska vi ha. 

En scen i Jonas Hassen Khemiris nyutkomna (för) långa bok utspelar sig i Sverige för typ 20 år sedan. Då sågs en anklagelse om att någons mamma var prostituerad som tillräckligt skamligt för att riskera en vänskap. En tråkig gammal inställning.

Hur länge till kommer vi fördöma prostitution? Att skapa och konsumera sexuellt innehåll online är inte längre kontroversiellt. Ojämlikheten skenar. Den som säljer sex bär inte skulden, det är en sanning sen längre. 

Men får man kalla en torsk för torsk? Eller säga att den som säljer sexuella tjänster är ett offer som utnyttjas? Kommer det automatiska avståndstagandet till sexköp kunna stå pall?

I andra delar av höstens romanutgivning ses det som passé.

Svart man säljer sex till kvinnor

I Ingen ro om natten, av Karl Kofi Ahlqvist, säljer en svart ung man från Malmö sex till vita äldre kvinnor i Köpenhamn. Djävulsboken, av Asta Olivia Nordenhof, ställer frågan om man kan älska under kapitalismen, och tar avstamp i en modern bordell i Danmark.

Och kanske är det danskt, men ju närmare skildringarna kommer den traditionella bilden av en utnyttjad ung kvinna som tvingas sälja sin kropp, desto skarpare blir romanernas normativa avstickare. 

Ingen vill skriva en klyscha, ingen vill beskriva kitsch-känslor. Jaget i Ingen ro om natten är, som konstrast, tydlig men distanserad till sexköpet, mer upptagen med sina kunders emotionella begränsningar, rasism och patetik. 

I Djävulsboken är jaget också rak – prostitutionens själva akt är inte problemet. Glidmedlet som pimpen ställt på nattduksbordet behöver aldrig användas. 

Emotionellt händer det inget under akten, möjligtvis lite vag omsorg om sina kunders tafatthet, och de stora känslomässiga skeendena på arbetsplatser händer på rasterna, då hon tittar på tv-serier med en kollega. 

Skildringarna är bra, känslorna känns sanna. Prostitutionen skildras detaljerat, men allt mer sällan som en avgörande tragedi.

Horet har avdramatiserats

Horet har avdramatiserats. Det känns trendigt. Finns det till och med en radikal potential i att inte låtsas som att det hela är något ovanligt? 

Att inte låtsas som att någon som köper sex inte också kan vara en normalfungerande samhällsmedborgare med sympatisk Let’s Dance-utstrålning, dito såklart den som säljer. 

Alla har ju ont om pengar just nu, väl? Att magkänslan som intensivt säger att hor alltid är fel kommer förbli normen, ens i Sverige, känns tveksamt.

Prostitution som ord känns också gammalt. Sexköp, säger man väl nuförtiden, och så långt behöver inte den som vill tjäna pengar på sin kropp inte gå. 

OnlyFans sköt i höjden under pandemin

Man kan också bara vara en helt vanlig kreatör av sexuellt innehåll, helst online. I SVT: s dokumentär om appen OnlyFans, Pornfluencers, får vi veta att appens användare sköt i höjden under pandemin. Då behövde vissa tänka om för att kunna försörja sig, och andra låg hemma och hade tråkigt med pengar på fickan.

Sen dess har folk som har ont om pengar knappast minskat. 

Ändå beskriver många av de journalister och mediepersonligheter som intervjuas i dokumentären Onlyfans som något oproblematiskt. Absolut inte prostitution, knappt utnyttjande. 

Även bland de som förfasas över kändisar på Onlyfans i kulturdebatter, är få tydliga med att de vill se ett förbud. 

Om majoriteten av kreatörerna på Onlyfans skrivs inga spaltmetrar. Sajten tar 20 procent av inkomsten, som ofta är ganska liten. Är man lika säker på att det absolut inte är prostitution som händer där? Bland dem som inte tjänar stora pengar, och inte heller kan hoppa av. 

Kreatörerna på Onlyfans vittnar om att det de tillhandahåller blir stegvis grövre över tid. Att det är i de personliga beställningarna som pengarna finns. Och att det kan var svårt att söka andra jobb efteråt. 

Vissa har möjlighet att sluta, men är det tillräckligt för att säga att Onlyfans är väsenskilt från koppleri?

Bad föräldrar om swish

Konceptet Sugardating fick uppmärksamhet för några år sen, just för att det var en inköpsport till prostitution, vad man än sa i marknadsföringen. 

När jag bodde i England hade jag flera nära vänner som höll på med det där. De kunde inte ringa hem och be sina föräldrar swisha när pengarna var slut. Sugardating sågs som enkla pengar. 

Om man bara åt middag med någon avdankad man i någon timme kunde man både fixa hyran och hinna plugga till privata universitetskurser. Vad som egentligen hände på de där träffarna var svårt att prata om. 

Min enda manliga vän som höll på var den enda tydliga. Han sa “You know Stina, when a banker comes on my face, I feel like that is the real trickle down economics.”

Sugardating var inte prostitution. Tills det helt plötsligt var det, gång på gång. 

Att förstå ens roll som vän i de här helcyniska beskrivningarna av prostitution som vilken inkomstkälla som helst var svårt.

Jag får samma känsla av SVT:s dokumentär om Onlyfans och min läsning, även om jag inte är en tönt och vet att böckers huvudpersoner inte är “mina vänner”. 

Jag känner att den avdramatiserade synen på torskar, som gjorde att jag tyckte det kändes skönt att lämna i England, kommer närmare.

Där uppmanandes alla i min klass läsa en bok om total legalisering av sexköp, för att våra lärare tyckte att det var ett så spännande sätt att närma sig arbetsrätt och statlig repression. 

Och i aktivistcirklar sågs allt motstånd mot sexköp som borgerlig moralism. Tjugoåriga tjejer nålade fast pins med texten “sex workers do it better” på sina Kånkenryggsäckar. SWERF, sex workers exclusionary radical feminist, var ett självklart skällsord. 

Fel att normalisera prostitution

Svenska arbetare har bara haft ett år av sjunkande reallöner, medan mer liberala England har haft typ femton. Så vem är jag att döma? Det enda jag hade var en känsla av att det var fel att normalisera prostitution. 

Kanske är jag bara en moralist? Självklart ska man få skildra sexköp i litteraturen utan att fastna i klichéer och svulstig politik.

I Sverige var jag tacksam över att inte vara ensam i mina moraliska avståndstaganden mot torskar. Ifall någon har missat det så tycker många att den där pastakocken är sunkig. Att barnprogramledaren satt sin sista potatis.

Men det känns också som om motståndet mot ekonomisk utsatthet, som hotade torkarnas livsföring, slutat gälla. Var är trygghetssystemen som ska se till att ingen behöver sälja sex för det finns andra alternativ? 

Det är nog där skon klämmer när jag läser prosititutionskildringarna. Skildringar av människor som hamnar mellan stolarna när pengarna inte räcker. 

De rika får sina happy endings, men i ett ojämlikt land blir de lyckliga sluten färre och färre.