RECENSION. Det är i sanning en mustig skröna välfärdsentreprenören, socialdemokraten, influencern och tidigare värstingen Jan Emanuel har författat om sig själv.

En rags to riches-historia. Både välskriven och medryckande. Om det råder det inte några som helst tvivel. 

Hade den bara kallats för självbiografi hade jag gett ett gott betyg. Nu är så inte fallet.

Som den folkbildning i ”hur människor fungerar” både han och förlaget påstår att Så var det med det är, har den däremot sina problem. Jag gissar att man håller tummarna för att Så var det med det ska få samma roll som kanadensiske psykologen Jordan B. Petersons killguide 12 Livsregler.

Likheterna med Peterson är påtagliga. Båda är män som gjort upptäckten att KBT-psykologins tabell-strävan efter ordning kan hjälpa och läka individer i kris – och sedan försökt applicera sin terapiform på hela samhället. Med regler ingen av de här gränslösa herrarna själva tycks vara speciellt intresserade av att följa.

Jungianskt mansflum

Det är lite mindre jungianskt mansflum i Jan Emanuels överlevnadsguide men desto mer Jag är Zlatan, här spökskriven av Jan Guillou, och den svenska värstingporr-tradition som inte minst sossar brukar älska. Från Staffan Hildebrands Stockholmsnatt, till Daniel Fridells Sökarna.

Effekten av filmerna skulle vara avskräckande. Resultatet blev snarare det omvända. Plötsligt började högstadiekillarna i min värmländska by leka Liam Norberg.

I den genren skulle jag placera de första två tredjedelarna av Så var det med det:s dramaturgiska kurva.

Våldet i begynnelsen av Jan Emanuels skapelseberättelse är extremt grovt. Protagonisten framstår främst som en gränslös mobbare. Snäll mot djur, direkt livsfarlig för människor. 

Delar av hans uppväxt är inte speciellt långt från min egen proggbarndom på landet, där trasproletariatets flummarintellektuella alltid rörde sig i periferin. Snälla men udda MC-män. De sköra och lite trasiga. 

Utsatta barn, av omständigheter och bokstavskombinationer predestinerade att i tonåren utveckla missbruksproblematik och/eller våldskapital. Där några tidigt hamnade i graven och andra rest sig.

Så var det med det av Jan Emanuel (Volante förlag).

Jan Emanuel upprepar att han var smuts

Jan Emanuel upprepar om och om igen att han var smuts. Samtidigt märks inte riktigt den självbilden. Tvärtom tycks våldet leda till ständiga framgångar och gott kamratskap. 

En föreställning om ”tjuvheder” som alla älskar men mest blir inkonsekvent. De slår inte kvinnor i hans gäng, påstås det – bara några sidor senare sparkar Jan Emanuel en ”galen tjack-tjej” över ett räcke.

Sensmoralen av värstingberättelsen blir, precis som i märkligt snarlika filmen Sökarna, att Jan Emanuel vinner varje fight, skrämmer töntiga medelklasskillar, står över samhällets lagar, får den snygga skötsamma tjejen, mår skit – men till skillnad från filmens värld blir han sedermera också dokusåpakändis, riksdagsledamot och förmögen.

Absolut ingen kommer sluta vara gängkriminell av den här folkbildningen – möjligen kommer fler kriminella starta välfärdsföretag.

Det är däremot påtagligt att författaren bottnar på ett helt annat vis i de lite mindre skruvade kapitel som handlar om ungdomsrehabilitering. Där är han bra. Inte minst för att mycket av det Jan Emanuel beskriver borde vara hyfsade självklarheter.

Jan Emanuel har toppensidor

Ordning, fasta tider, tydlighet, känsla av egenvärde och välmående genom att leva upp till krav. Inget låter orimligt. Finns inga invändningar alls. Jag gillar den mannen, som har uppenbara toppensidor.

Och skogstokiga dito. Som idén att inhysa ungdomar med särskilda behov i en cykelkällare.

Det är när berömmelsen, politiken och pengarna kommer in som det börjar skära sig fullständigt och Jan Emanuel blir praktexemplet på hur enorm förmögenhet gör dig och alla omkring dig fullständigt dum i huvudet.

Författarens vårdmodell beskrivs som ett McDonalds för behandlingshem. Ett system så idiotsäkert att även den värsta klåpare ska kunna följa det. För, som Jan Emanuel säger, ”när hörde du senast om en arbetsplatsskada på McDonalds?”

En enkel googling på ”arbetsplatsolyckor McDonalds” ger följande svar: Rätt ofta ändå. Men ungefär så yvig är argumentationen från vår S-märkte Bert Karlsson på Harley Davidson. 

Den unge kickern saknade kanske konsekvenstänk. Den åldrade oligarken tycks i stället brista när det kommer till konsekvent tänkande.

Bostadsmarknaden vill han lösa med statliga mikrolån som ska ge alla chans till bostadskarriär. Att denna köp och sälj-resa förutsätter evig prisstegring på marknaden är ointressant. Så även att överbelåning är ett av de största hoten mot medelklasshushållen. 

Politisk häxa

Det är en politisk häxa av höger- och vänstertankegods. Bostadskapitalism parat med en subventionerad finanskris. 

Bidragen ska bort så alla kan bidra, även den helkroppsförlamade – skriver han. För att sedan beklaga sig över sin cancersjuka vän som under sina sista dagar haft svårt att få sjukpenning. En tragedi, men också konsekvensen av att entreprenörens eget tankeexperiment redan blivit politisk konsensus.

Han vill se hårdare övervakning från rättssamhället men anser sig vara utsatt för grav orättvisa när han själv utreds för ekobrott. Nolltolerans mot kriminella – som inte är hans kompisar. De får i stället bada i riksdagspoolen. 

Tonårskillar ska sköta sig – själv ignorerar han, en juridiskt vuxen människa, parkeringsregler.

När entreprenören får kritik för försäljningen av sina behandlingshem – att på inrådan av Pär Nuder, mot några hundra miljoner, låta engelskt riskkapital ta över vården av utsatta svenskar – blir han besviken. Vi borde ju visat vår kärlek för att han skattat i Sverige. 

Att samma riskkapitalister sedan exploaterat behandlingshemmen till högsta möjliga vinstmarginal är den helt väntade effekt Jan Emanuel tydligen inte såg komma.

Kritiken förklaras med Jante. Hat mot den nyrike uppkomlingen.

Kan inte minnas hat mot Jan Emanuel

Jag kan inte minnas att någon direkt hatat människan Jan Emanuel. Kanske kände några sig svikna av att han i tv, på bästa sändningstid, framställt sig som rättrådig vänster och sedan agerat precis som så många av Göran Perssons innersta kärna. Där man helt enkelt såg till att bli riktigt jävla rik, lagom till Reinfeldtåren. 

Det var systemet vi avskydde, Jan Emanuel, inte dig personligen. 

Den här boken hade lika gärna kunnat ligga på Timbros höstlista. Hur många gånger jag än får läsa om Che Guevara, arbetare, Bakunin, Marx eller folkhem så blir det aldrig mer än tomma ord. Kitsch. Ideologisk bro-science.

Det finns nog inte ett enda politiskt förslag eller påstående i boken som inte kunde vara hämtat från ett vansinnesutspel av Svenskt Näringsliv.

Folkhemsparollen i Så var det med det är ”jag älskar att äga”. Ett ganska oväntat budskap på 1:a maj. Men rätt för en tid där alla är besatta av rikedom. Verket är samtidskonformt snarare än opportunt.

Jan Emanuel kallar sig fortfarande socialdemokrat, men tycker att Jimmie Åkesson är bäst. ”Det är inte jag som förändrats, det är partiet”, skanderar miljonären i biografin över sin klassresa. Vad han egentligen menar är oklart. Alla hummar med ändå. 

Tips till den ängslige: Tumregeln för att riskfritt framstå som att du har en politisk analys i Sverige är följande: Alla avskyr sossar – sossar avskyr sossar – inget skäl är för litet. Ingen kommer försvara sig eller ifrågasätta.

Alla vill sola sig i glansen

Tvärtom vill precis alla sola sig i glansen av denne välfärdsvärstings klout. Därför måste jag, som inte alls kallar mig socialdemokrat, komma med en liten invändning här. 

Jan Emanuel är ett par år äldre än mig. Våra bakgrunder är på vissa sätt lika, på många andra milsvids skilda. Men den socialdemokrati han gick in i var exakt den som fick mig att gå därifrån.

När jag läser vilka vännerna och förebilderna varit inom partiet där han själv sett sig som ministerämne; Göran Persson, Thomas Bodström, Pär Nuder, Mikael Damberg. Då är det för mig ansikten som inte direkt signalerar en arbetarvänlig socialdemokrati. Snarare den generation som utgjorde själva högersvängen.

Med det paket som komma skulle.

Vinster i välfärden. New Public Management. Styrelseproffs. Segregerande friskoleval. Plundring av gemensamma fastigheter. Marknadstillvänt pr-byråinflytande från näringslivet. Maktfullkomlighet.

Enorm förmögenhet för egen del – svångremmen för alla andra.

Kanske har inte Jan Emanuel förändrats. Men om nu socialdemokratin gjort det – då har den faktiskt bara gjort sitt bästa för att bli som han.