För första gången i världshistorien tilldelas en ensam kvinna Nobelpriset i ekonomi.

Claudia Goldin, forskare vid Harvards universitet, har gjort den första heltäckande historiska redogörelsen av kvinnors inkomster och deltagande på arbetsmarknaden.

Forskningen är, inte minst efter ett Nobelpris, tung – men upptäckterna är ju ingen direkt kioskvältare.

I alla fall inte om du läst LO:s jämställdhetsbarometer. Där har man, år efter år lyft de könsskillnader som finns på svensk arbetsmarknad.

Familj förstör kvinnors karriär

I rapporterna har samspelet mellan den ojämlika maktfördelningen lyfts både ur ett ekonomiskt, socialt och politiskt perspektiv.

Och de konstaterar samma sak som Claudia Goldins forskning: könsklyftorna är stora, oavsett hur mycket kvinnor utbildar sig, jobbar, kämpar.

Claudia Goldins slutsatser konstaterar att det är avgörande för kvinnor att kunna planera familjebildning. Preventivmedel är en bra sak, med andra ord. Dessutom är det nu vetenskapligt belagt att högre utbildning inte räcker för att jämna ut spelplanen.

Tvärtom blir de sociala aspekterna centrala för att förklara det som skett och varför i ekonomin. Kvinnor lägger band på sig karriärmässigt när de skaffar familj, männen tuffar på som om inget har hänt.

Föga förvånande är det ojämlika föräldraskapet en direkt fara för en kvinnas karriär.

Men när vi nu vet att det är förenat med risk, borde det inte finnas politiska ambitioner att jämna ut spelplanen? Politiker skulle kunna göra något åt det. Men man vill inte.

Ger LO rätt

Men nu finns ett före och ett efter. Nu finns all data svart på vitt. Nu finns forskning på plats – och den ger LO rätt.

Att konservativa föredrar kvinnor fastkedjade vid spisen vet vi sedan innan. De lär inte ändra sig efter Goldins pris. Men hennes forskning borde ge alla liberala feminister huvudvärk.

Liberala feminister har kunnat påstå att sociala normer och förväntningar inte påverkar kvinnor alls.

Liberala feminister har kunnat försvara det fria valet med att familjer själva ska göra upp med föräldraledigheten. Liberala feminister har kunnat förespråka en icke-politik som gör skillnaderna mellan könen, mellan klasserna ännu större.

Den liberala feminismens lösning är valfriheten. Men den upplevda valfriheten som dominerar idag leder kvinnor rakt in i en beroendeställning. Resultatet blir ett fattigare liv.

Varför inte gå fram med en offensiv jämställdhetspolitik om det nu är jämställdhet man vill uppnå?

Nöjda med gubbväldet

För att man inte vill. Man är nöjd med gubbväldet. På annat sätt kan man inte tolka var sig forskningens resultat eller den politiska passiviteten.

Nu kan ingen längre säga att det är politisk aktivism eller åsikter att kvinnor tjänar mindre. Eller att kvinnor inte drar det största lasset hemma eller att marknaden justerar snedsitsar bara kvinnor ”väljer bättre”.

Men det är slut med det nu. Killgissandet tar slut här, med Clauda Goldins forskning. Att hålla politiken borta från familjebildningen har hittills varit enkelt.

Oviljan att förbättra kvinnors position på arbetsmarknaden ska synas – och med Goldins forskning och Nobelprisets erkännande blir det förhoppningsvis lite svårare.

Nu vet vi och de som förespråkar status quo kan inte kalla sig feminister. Är målet jämställdhet så kan vi liksom inte ha det så här.