Trots det avgrundsmörker som är vår krigs- och konfliktdrabbade samtid har det funnits en och annan politisk ljusglimt. En av dem har varit det breda motståndet mot angiverilagen som SD-regeringen föreslagit. 

De mest högljudda kritikerna har varit just de väljare som i sin yrkesroll som socionom, lärare, läkare och kommunanställd gillar Magdalena Andersson.  

Oavsett vad man tycker om S eller S partiledare är Magdaeffekten en grej. Det märks inte minst i opinionsmätningar. Men i Linköping är man inte nöjd.

Där har kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S) bestämt att det liksom går lite för bra Socialdemokraterna. Hon väljer därför att ge sig in i debatten om angiverilagarna – och vara för. 

Likställer papperslösa med fuskande företag

Om invandringen är problemet måste alla enas om det och kasta ut dem man kan, skriver Edlund. Hon försöker likställa papperslösa med fuskande företag som suger ut systemen. 

Resonemangen är långsökta i ett försök att etikettera dem som ”klassisk socialdemokratisk politik”.

Men det håller inte. Klassisk socialdemokrati är inte att man ska ange papperslösa.

Eller att människor som befinner sig längst ner i näringskedjan har samma ansvar som en näringsidkare, för den delen.

Vilken tänkande människa som helst förstår ju att maktförhållandena och ansvarsbördan skiljer sig åt. 

Efter migrationsöverenskommelsen 2015 har Socialdemokraterna kämpat med sitt anseende bland dem som identifierar sig med begrepp som humanism och medmänsklighet.

Sedan en ny, rå borgerlighet i både ord och handling visat sig vara betydligt värre har S åter deras öra. Mycket tack vare just Magdalena Andersson. 

Hon börjar hitta balans. Det är både hårda tag och mjuka tag. Både repression och sociala insatser. Både den ömmande modern och batongsossen. Det funkar, både i opinionen och i praktiken.

Ska ett hett kommunalråd riskera allt?

Andersson är populär – med rätta. Hon är trygg, tydlig, barsk men också fri och trygg i sin roll.

Med detta kommer ett självförtroende att delta i nya, ibland något okonventionella sammanhang. Eller tja, i alla fall för toppsossar som annars är rekordhårt hållna (lex Löfvén). 

Det borde en socialdemokratisk kommunpolitiker uppskatta. 

Speciellt när många, i all misär, känner hopp och kamplust.

Löpande arrangeras fortfarande manifestationer runtom i landet och hela yrkeskårer sluter upp i det som ändå kan kallas för en motståndsrörelse mot angiverilagen.

Ska ett kommunalråd som är lite het på gröten riskera allt? För vad? Lite applåder från rasister online? De kommer ändå inte rösta S.

Fram med partipiskan

Partipiska, ordning och reda. Många har kritiserat partikulturen i Socialdemokraterna.

Den har dock ofta inneburit en åsiktsdisciplin som i medvind slår undan benen på sabotörer.

Men vad hände här? Vad är syftet?

Om S vill leda landet efter nästa val behöver de rida vågen och inse att dessa batongförespråkare bara förstör.

Fram med partipiskan, Magda. Tramspopulister som Kristina Edlund i Linköping riskerar att rasera allt bra du har på gång.