I onsdags presenterade Socialdemokraterna sin skuggbudget.

Inför detta har önskelistan varit lång. Samhällsproblemen är ju många. Efterfrågade lösningar likaså.

Bostäder, stöd till kommuner och regioner, klimatomställning och omställning för den som vill eller behöver byta bransch, för att nämna några.

Mer pengar – men inte nog

Många märker av alla de kriser politiken i dag behöver hitta svar på och lösa. Våldsvåg, kompetenskris i välfärden, inflation, skenande levnadskostnader. Både den breda allmänheten och intresseorganisationer är på tårna. Det är allvar nu.

Och senaste året har det rört på sig. En efter en har organisationer, experter och tyckare tagit ställning. De efterfrågar en ny ekonomisk politik där saker äntligen får kosta. Bort med besparingar, in med investeringar. Det är kostsamt nu men det blir dyrare att snåla.

När Socialdemokraterna nu presenterar sina siffor är det många som har fått gehör. Stödet till kommunerna och regionerna är större än i höstas. Det presenteras ett nytt byggstöd. Men det satsas inte så det löser problemet. Det får inte kosta det som det faktiskt kostar. 

Visst föreslår sossarna sossepolitik. Här finns en bankskatt som ökar när bankerna höjer räntorna. Incitament att göra rätt, kostsamt att inte göra det. Det är väl ändå så här politik utformas när den är som allra bäst?

Damberg borde ta i

Men frågan återstår. Varför tar inte Mikael Damberg i? Skuggbudgeten är ju på låtsas men inte ens i teorin kan S släppa sargen. Låta bli att vara mittenorienterat duktiga.

Oppositionsarbete är ju att punktmarkera regeringen.

En skuggbudget är ju inget annat än en nagel i ögat på regeringen, ett verktyg för att tydliggöra sin ställning och bre på de konflikter man vill snacka mer om. Varför då inte kanna på?

För att tala klarspråk så räcker inte det nya investeringsstödet för att lösa bostadskrisen. Och utan slopad karens fortsätter politiken att straffa en stor andel samhällsbärande löntagare som redan idag har alltför kassa villkor. Branscher folk i dag flyr och dit vi som land är i akut behov av att rekrytera fler.

Hoppfullt – trots allt

Men alternativet är så pass mycket värre att det är svårt att vara alltför ilsken. I ordinarie budget finansieras ju faktiskt knappt någonting. Och på det sänker man skatten allra mest för grupper som har det förhållandevis bra.

Men det känns, trots detta, hoppfullt. Äntligen ordentlig ekonomisk konflikt.

Det offentliga mot det privata, människa mot marknad. Slaget om välfärden är kanske den enda konflikt vi behöver?

Och ansvariga ministrar vill få minsta kritik mot regeringens nedskärningsbudget att låta som bortskämt sosse-gnäll. Kanske känns det, för regeringen, som om varenda kommun- och regionpolitiker är rödgrön. Men så ser det tyvärr inte ut.

S har äntligen släppt mitten

Varenda sjukvårdsregion kämpar nämligen med ekonomin. Bland annat beklagar sig det skånska moderata regionrådet Sonesson över att gå back flera miljarder. Skatten höjde de redan vid maktskiftet 2018. Men det räcker inte.

Johan Pehrson (L) skriver på X, före detta Twitter, att ”en fragmentiserad opposition tar form”. Vi andra ser något helt annat. Äntligen har S släppt mittenbygget och söker ordentlig konflikt högerut.

Nej, nu är det SD-styret mot klabbet. Lokalpolitiker mot regeringen. Folket mot den rika eliten. Udden mot rätt bov. 

Och visst hade slopat karensavdrag ihop med en offensiv ekonomisk politik som en gång för alla gör upp med snåljåperierna varit att önska. Men visst rör det sig?