Min son Ivan lär mig att alla barn är allas barn
För en tid sedan skrev kriminologen Christoffer Carlsson om pojken Ivan som fortfarande kan räddas från gängkriminaliteten. Ivans mamma, kriminalvårdaren Stella Grimberg, skriver om hur hon ser människan bakom den intagne när de pratar om sina barn.
ESSÄ. ”Du behöver inte oroa dig”, säger han, ”du kommer se signalerna i tid. Du kommer göra allting rätt.”
Vi pratar om våra barn. De är pojkar båda två, och de har mörkt lockigt hår. Hans är några år äldre än min. Båda känner vi en oro nu, för hur allt är och hur allt ska bli.
Just i dag sitter vi på en anstalt i Sverige. Jag i uniform och han i Kriminalvårdens tråkgråa kläder som inte klär någon alls. Vi är bekanta sedan tidigare, men bara innanför anstaltens skalskydd. Kanske är det därför vi kan prata som vi gör nu. Eller så är det för att vi båda är föräldrar.
Han säger ”Jag är inte rädd för min egen del. Det är mitt barn jag tänker på.”
Vem är skyldig?
Det verkar vara lätt att dra gränsen vid vem som är skyldig och vem som inte är det. Som att det är relevant när ens förälder, syskon eller barn blir mördad. Att vara oskyldig skapar en annan sorts rubriker.
Som att ett liv kan mätas i de termerna. Som att en person som inte ens hunnit fylla 18 kan förtjäna ett skott i pannan mer än någon annan. Som att en förälder som begått ett brott har förverkat sin rätt att vara rädd.
Vi pratar om de män som göder konflikten med pengar, blod och knark. ”Det finns ingenting kvar för dem nu. Man kan inte plocka tillbaka sin mamma när hon är borta. Vad finns ens kvar att vinna då? Nu handlar det bara om att inte ge upp.”
Han säger att han tycker synd om dem. Hade de vetat hur det skulle bli så hade de aldrig tagit det så här långt. ”Alla är rädda nu och rädda människor är farliga.”
Nu när vi sitter här tillsammans i tystnaden som uppstår efter att vi blottat vår ångest inför varandra är det så uppenbart att etiketterna vi har inte spelar någon roll alls. Oron är densamma.
Ska krama Ivan extra länge
När jag åker hem i kväll ska jag krama Ivan extra länge. Han heter så, Ivan, min son. I namnet finns människan, som en kär vän så klokt sa alldeles nyligen.
Hade jag inte omgivits av sekretess hade jag också nämnt namn.
När jag kramar Ivan ska jag tänka på den som inte kan för att han är inlåst och på den som inte kan för att den inte längre har ett barn att krama. Jag ska minnas att vi är människor som älskar våra barn och vill dem väl.
När jag gick genom centrum i orten där jag bor en dag i förra veckan tappade Ivan den lilla bilen han höll. Jag skulle precis plocka upp den när någon annan hann före. Han jobbar i närheten och vi springer ofta på varandra.
Jag vet att han har förlorat sitt barn i våldet, men vi har aldrig pratat om det. När han ser på Ivan gör han det med en blick som vill skruva tillbaka tiden. När han stryker Ivan över håret ser jag på honom att han också stryker sitt eget barn över håret.
”Så fin han är”, säger han och ler mot mig. Jag ler tillbaka. Mitt hjärta blöder. Hans barn är mitt barn, hans sorg är min. Alla barn är allas barn.
Vi kan prata för att vi är människor
Jag sitter här nu, med en man jag bara känner innanför murarna och tänker att; kanske kan vi prata som vi gör nu för att vi båda är föräldrar. Eller för att vi båda är människor.
För att vi båda har ögon att se med, öron som lyssnar. Armar som längtar efter våra barns små kroppar varje minut vi är ifrån dem.
Han ingår inte i någon konflikt idag eftersom han hamnade i fängelse innan det eskalerade, men han har bekanta det pratas om på nyheterna.
”Kåken räddade mig” säger han. ”Vem som helst kan vara en måltavla nu.”
Det dröjer ett tag till innan han får krama sitt barn och jag vet att oron gnager i honom. Vad mer måste hända innan vår oro blir akut? Hur många år har vi?
Hans son är några år äldre än min. Hur många år kvar tills han eller Ivan är en måltavla? ”Du har kanske tio år” säger han ”Jag har kanske fem… Fyra?”
”Nästa gång vi ses är det på ett föräldramöte” säger jag ”lova mig det.” Han lovar. Han ska aldrig komma tillbaka igen. Han är färdig här.
Vi önskar varandra allt gott
När vi lämnar mötet önskar vi varandra allt gott. Han går tillbaka till sitt bostadsrum och jag till mitt kontor. På våra väggar hänger bilder på våra söner med mörkt lockigt hår.
För fyra år sedan hade jag inga ambitioner att bli förälder. För allmänheten var en jordgubbe en jordgubbe. En räv var en räv. Var är vi om fyra år till?
Jag tänker på mannen som miste sitt barn.
För fyra år sedan kunde han stryka sitt barn över håret och drömma om att övningsköra, ordna studentfest och att få inreda den första lägenheten tillsammans.
Vilka drömmar har vi kvar om fyra år? Hans sorg är min oro. Min skräck.
Hans barn är mitt barn. Alla barn är allas barn.