På Sveriges LSS-boenden bor människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning. De garanteras sin människovärdighet genom LSS, ”lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade”. 

Det är en mycket bra lag. Eller var det åtminstone, ändå tills de stora partierna i furiös nedskärningsiver började behandla lagen som något som måste slaktas. 

Innan dess var politikerna eniga om LSS så långt möjligt ska garantera att personer med funktionsnedsättningar ska kunna leva ett liv som andra. 

Stöden skulle därför byggas individuellt, utifrån de rättigheter som varje individ har.  

Rapporten från Inspektionen för vård och omsorgs (IVO), visar något helt annat. 

90 boenden studerades. 

80 av dem har fått anmärkningar, vilket är en helt oacceptabel siffra. 

Inlåsta och fasthållna

I över 40 procent av fallen har den boende inte fått de rättigheter som ska gälla enligt lag. 

Och det här är mer allvarligt än vad det kanske verkar. 

I inga andra fall skulle ju något liknande accepteras. Skulle vi se mellan fingrarna om färgades behov inte tillfredsställdes på samma sätt som för vita människor? 

Eller kvinnors rättigheter och liv, de kanske inte är lika viktiga som mäns och behöver inte samma stöd, eller? 

Nej, så tänker ingen korrekt funtad person. 

Men just för människor med funktionsnedsättningar har den inkludering som tidigare var självklar delvis bytts mot motsatsen.  

Än värre i IVO:s granskning är att två tredjedelar (64 %) av verksamheterna använde otillåtna tvångsmedel och begränsningar mot de boende. Detta resulterar i att de utan någon motivering ”blir inlåsta, fasthållna och förhindras att lämna sina lägenheter”. 

Läs meningen igen. 

Människor med funktionsnedsättningar i Sverige blir alltså i dag, 2023 ”inlåsta, fasthållna och förhindras att lämna sina lägenheter”. 

Det är ju knappt man tror det är sant. 

Vid sju av de granskade boendena upptäckte IVO att brukare låsts in i sina lägenheter. Vid tre boenden har boende hindrats fysiskt från att lämna sina lägenheter. Vid ett boende hade personalen ställt en byrå framför den funktionshindrades lägenhetsdörr när de inte ville att hen skulle gå ut. 

Drivkraften för denna vanskötsel är naturligtvis pengar. Det blir extra tydligt i ett annat beskrivet fall: 

På ett ställe var en boende ofta inlåst när hen ville gå ut för att det oftast inte fanns personal nog att följa den boende ut. 

Men så anställ en person till då!, vill man skrika. 

Betyder inte lagar något längre?

Om det krävs för att följa lagen är det inget val. Det ska göras, vare sig det är en privat eller kommunal utförare. 

I LSS paragraf 6 står det att det ska ”finnas den personal som behövs för att ge ett gott stöd och en god service och omvårdnad”. Och god omvårdnad definieras i lagen som att så långt möjligt kunna leva som vem som helst. 

Gå ut och gå, till exempel. 

Och här börjar man tänka, betyder inte lagar någonting längre? Eller är det bara vissa lagar som behöver följas, de som fastställer de mest utsattas skyldigheter, inte de lagar som fastställer deras rättigheter. 

Ulf Kristerssons regering har ju nu lyckats sänka skatten för alla – utom just för personer med funktionsnedsättningar. De betalar fortfarande den förhöjda skatt som nu senaste pensionärerna har sluppit. 

IVO anger att de har lyckats identifiera två orsaker till de grava missförhållandena på LSS-boenden. Dels att huvudmännen, vare sig det är kommuner eller privata företag, inte har tillräcklig kompetens. 

Den andra är att ledningen inte tagit fullt ansvar för verksamheten. 

Och det är nästan ännu värre. 

Det IVO därmed skriver är ju att ledningen för LSS-boenden i Sverige inte tar ansvar för att följa lagen. 

Och sorgligt nog har IVO ett begränsat handlingsutrymme. 

Inte vi som blir inlåsta

På ett av de kommunalt drivna boendena hade en boende inte möjlighet att över huvud taget ta sig in eller ut ur sin lägenhet själv.  

IVO krävde att detta omedelbart skulle åtgärdas. Vid en efterkontroll hade ingenting gjorts. 

IVO utdömde ett vitesföreläggande, men mycket mer än så kan de inte göra. 

Naturligtvis är det en politisk skyldighet att bevara Sveriges lagar och se till att laglydnaden kan upprätthållas, även av kommuner och privata vinstsyftande välfärdsföretag. 

LSS är en fantastisk lag för personer med funktionsnedsättningar. Den har givit en enorm rörelsefrihet och människovärde för dem som i annat fall begränsas av sina handikapp. 

I dag har detta halmstrå för våra mest utsatta i stället förvandlats till en gökunge som många politiker vill putta ut ur boet. 

Det är inte vi som blir inlåsta i våra lägenheter, eller förvägras gå ut, för att boendet hellre drar in på personal än följer lagen.