Jag har tillbringat oräkneligt många kvällar på Möllans barer, inte varit kräsen med vilka jag dejtat och pratat om dejting med alla jag känner.

Ändå har jag aldrig stött på eller hört talas om Malmökillen som Amanda Johannesson beskriver i sin text ”Mannen kvinnor vill ha bor inte i Malmö”.

Det är inte att jag misstror Amanda, det finns säkert många fotbollsfantaster på Malmötinder och män som gillar att prata om sig själva finns det gott om överallt, men skulle en Malmötjej verkligen låta en kille hålla på så på en första dejt?

För min del får man gärna tycka att killar är dumma och självupptagna, men jag delar inte bilden av att Malmös killar bara kan snacka om fotboll (tvärtom tycker jag att många av dem tävlar om hur kulturella och sköna de är) och att de enda med ett djup skulle vara stockholmskillar (stockholmskillar får gärna hålla sig långt borta från mig).

Livrädd för dejtens tystnad

Jag känner inte igen killen som Amanda målar upp, men jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom.

Framför honom sitter en tjej som nickar bekräftande och låtsas vara intresserad

Jag ser framför mig en kille som är livrädd för den stela tystnaden som lätt kan uppstå på en första dejt och som därför håller låda om det mest folkliga samtalsämnet: Fotboll.

Framför honom sitter en tjej som nickar bekräftande och låtsas vara intresserad (han vet dock inte att hon bara låtsas), kanske ställer hon till och med följdfrågor för att uppehålla skenet av intresse.

Hur ska han kunna ana att hon sitter och tänker på Augustprisnomineringar?

Har inte tjejer sedan länge förstått att killar inte är så bra på att läsa våra tankar som vi vill att de ska vara?

Äntligen, för dem båda, slutar han prata om fotboll. Han hoppas att hon kan ta över samtalets stafettpinne, lite socialt ansvar för att undvika tystnaden.

Ja, hon säger något: ”Vet du titeln på Hjalmar Söderbergs mest kända verk?”

Dejten har blivit en arbetsintervju.

Intresse är inte Doktor Glas

Jag har pluggat skrivande på folkis, läser nu kulturvetenskap på universitet, är uppvuxen i en familj där samtalsämnena ofta kretsar kring kultur. Jag diskuterar gärna kultur och samhällsanalyser, men hade någon på en första dejt börjat testa min kunskap om Hjalmar Söderberg hade jag klunkat ölen, rest mig upp och gått.

Jag (som är helt ointresserad av all idrott) diskuterar hellre fotbolls- och supporterkulturer än att testas på min finkulturkunskap. Visserligen äter jag snabbnudlar till lunch också, det kanske hänger ihop.

Det är inte det att jag har något emot att diskutera författare och deras verk. Det jag har svårt för är dels arbetsintervjudejter, och dels personer som inte kan ha intressanta samtal om fulkultur utan måste citera berömda författare för att verka intelligenta.

Att bedöma om en människa är intressant eller inte handlar inte om de kan besvara quizfrågan med Doktor Glas, utan snarare om de kan ha egna analyser oavsett om det gäller fotboll eller döda författare.

Jag tror inte att Malmös tjejer är så fyrkantiga att de måste ställa quizfrågor för att veta om det blir en andra dejt eller inte.

Pretton kan åka till Lund

Framförallt vägrar jag tro att de är så tråkiga att de själva inte kan komma med samtalsämnen eller att de sitter tysta och nickar bekräftande i väntan på att samtalet ska handla om henne själv.

Tjejerna på Möllan är inte socialt inkompetenta och de sitter absolut inte på Nyhavn för att vara någon kille till lags.

Är det någon stads tjejer som kan utmana killarna och avbryta fotbollssnacket så är det Malmös.

Vill man dejta någon som har råd att äta lagad mat till lunch och klarar av ens utfrågning om olika författare kan man ta tåget tio minuter till Lund.

Där finns det gott om pretentiösa akademikergrabbar som antagligen inte sett en enda fotbollsmatch i hela sina liv.