Jurist talar om angiverilagen: ”Vi skulle hamna i samma klubb som Östtyskland”
Att införa en angiverilag är att bryta mot grundläggande demokratiska principer. Lagstiftaren bör ta sig en rejäl funderare kring vad konsekvenserna blir, inte minst arbetsrättsligt, anser juristen Tommy Iseskog.
På söndag väntas upp mot 5000 tusen människor samlas i Stockholm i protest mot regeringens och SD:s beslut att gå vidare med utredningen om informationsplikt, den så kallade angiverilagen.
En sådan lag skulle innebära att anställda inom kommun och stat skulle vara skyldiga att rapportera till Polisen eller Migrationsverket när man kommer i kontakt med en person som olovligen vistas i Sverige. Bland deltagarna i demonstrationen finns flera fackliga organisationer, däribland Kommunal, Saco och TCO.
Tommy Iseskog, jurist och arbetsrättsexpert, är inte förvånad över de starka reaktionerna.
– Vi pratar om närmre en miljon arbetstagare som skulle beröras. För många är det ett ohållbart krav som går i direkt kollision med deras yrkesmässiga värdegrund, säger han till Arbetet.
Arbetsgivare äger beslut om anställning
I en debattartikel i SvD, ställer han sig frågan om det ens i möjligt att införa en angiverilag. Han tror att det är det. Men det kommer bli en svår nöt att knäcka, inte minst arbetsrättsligt.
Skulle en arbetstagare vägra att ange en person så är det inte alls säkert att denne behöver avsluta sin anställning. Det beror på vad chefen tycker. Och de kan ha en annan åsikt än vad staten har, säger Tommy Iseskog.
– Det är arbetsgivaren som äger beslutet kring att avsluta någons anställning. De kan helt enkelt strunta i vad staten säger.
Praxis är att inte ange
Praxis inom området också är det rakt motsatta mot vad regeringen nu utreder, säger Tommy Iseskog vidare. I ett fall från 2018 konstaterar Arbetsdomstolen att det är skäl för avsked om man sysslar med angiveri.
– Då rörde det en tandhygienist som rapporterade in personer till Migrationsverket utan arbetsgivarens vetskap. Domstolen konstaterade att han skulle skiljas från sin anställning. Rättsprincipen säger alltså att angiveri inte är rimligt, säger Tommy Iseskog.
Hamnar i samma liga som diktaturer
En annan väg att gå är att införa straffansvar, det vill säga att det skulle blir kriminellt att inte ange någon. Men det är en farlig väg, anser han.
– En sannolik påföljd vore i sådant fall böter. Men vad händer om man inte betalar sina böter? Det skulle slutligen leda till fängelsestraff, säger han och fortsätter:
– Man kan också undra vad som händer för den som upptäcker någon som inte anger. Om rektorn ser att läraren struntar i att rapportera, ska då rektorn ange läraren? Det var det som hände i Östtyskland.
Är inte Östtyskland en lite hård jämförelse?
– Vissa har sagt det till mig. Men jag tycker den är relevant. Man bryter en viktig demokratisk princip när man börjar införa angiverilagar. Det är i länder som Östtyskland, Sovjetunionen och Nazityskland som man har gjort det. Jag har försökt hitta andra exempel i dag utan att lyckas. Vi skulle hamna i samma klubb som dem.
