Luis Rubiales övergrepp mot fotbollsspelaren Jenni Hermoso har skapat rubriker världen över.

Spanska landslagets VM-finalvinst mot England hann vara just en vinst i några minuter innan en fotbollstränare tog sig rätten till en landslagsspelares kropp.

Besvikelsen är stor.

Rubiales har ett långt CV som fram till nyligen skulle ha beskrivits som tecken på att han är en medveten man. Under flera år har han arbetat för att stärka fotbollsspelares villkor.

Extra intressant för sammanhanget är att han var drivande i inkluderingen av damlandslaget i det spanska fotbollsfacket. Han kämpade för damernas rätt till den annars herrdominerade fotbollsvärlden.

Sedan visade Rubiales sin sanna sida.

Övergreppet inget unikt för Spanien

Omvärldens rapportering av händelsen tycks implicera att övergreppet är något unikt för Spanien, något som vi andra redan har fått bukt med.

Visst, Janne Andersson har fördömt tvångskyssen och Nooshi Dadgostar tycker att Sverige borde bojkotta matchen mot Spanien i Göteborg den 22 september. Men innerst inne tänker alla samma sak: det sydeuropeiska landet har inte hängt med i utvecklingen.

I Sverige har ju våra myndigheter tagit fram likabehandlingsplaner och en väsentlig del av befolkningen anser sig vara feminister.

Här, i vårt jämställda land, är det inte längre trendigt med uppror mot patriarkatet.

Mitt tatuerade kvinnotecken känns nästan lika pinsam som Magaluf-piercingarna jag skaffade som sjuttonåring.

Löftena från hösten 2017 har svikits

Därför är det inte heller någon som reagerar när media refererar till det som ”skandalkyssen”. Som om det vore något lika sensationellt som ryktena kring kronprinsessans skilsmässa eller Bianca Ingrossos nya kärlek.

Men till slut slår den materiella verkligheten en hårt i ansiktet. Med Rubiales judaskyss vaknar jag upp ur den transen jag har befunnit mig i. Löftena som gavs efter upprorshösten 2017 har svikits.

Det är ju trots allt så att jag med min kvinnokropp bestående av två bröst och en vagina fortfarande blir tafsad på i fredagsdimmans klubblokaler.

Det är ju trots allt så att kvinnor i arbetaryrken fortfarande dör i förtid. Det är ju trots allt så att ensamstående mammor har svårt att få näringsrik mat på bordet.

Allt på grund av ett system som stänger ute kvinnor från det materiella välståndet och som gör deras kroppar till en vara till i konsumtionssamhället.

Tillbaka i status quo

Med denna återuppståndna uppenbarelse bubblar en förtryckt ilska fram. Mitt raseri är lika starkt som Rubiales mammas vilja att försvara sin son.

Det ska ändå mycket till för att bestämma sig för att hungerstrejka i sin lokala kyrka.

Utan förvarning har vi fallit tillbaka i status quo. Nycklarna till Rosenbad tillhör de rika männens intresseorganisationer.

Regeringens samarbetsparti kryllar av rakt av kvinnofientliga män. Och i mina kretsar ser jag återigen vänstersnubbarna med bostadsrätter™ höja på ögonbrynen och påpeka att jämställdhetskamp är lika med identitetspolitik.

Kanske är det dags att gräva fram knytblusen igen.