Magdalena Andersson lyckas med det Ulf Kristersson försökte sig på i sitt almedalstal: Att låta som en socialdemokrat. 

Vi lever i mörka tider. Annat vore märkligt än att Andersson nämnde nära nog varje samhällsutmaning Sverige står i. Krig, kriminalitet, ekonomisk kris. 

”Vi riskerar att gå mot den brutalaste sommaren på länge” var ett av kärnbudskapen, relaterat till skjutvapenvåldet och de barn och unga som kommer att skjuta eller skjutas i de kriminella nätverkens uppgörelser. 

Både statsministern och oppositionsledaren vill av naturliga skäl mitt i mörkertalandet ingjuta hopp om politikens möjligheter att hindra utvecklingen, men medan Kristersson bara alluderar till hoppfullhet med ett vagt löfte om mer pengar till välfärden i höstbudgeten, (samtidigt som regeringen ”lovar att hålla i plånboken”) lyckas Magdalena Andersson ge en viss känsla av hopp på riktigt. 

Man gör det nämligen inte med ord, utan i handling. 

Bottenplatta för välfärden

Socialdemokraternas konkreta förslag om en så kallad bottenplatta för välfärden är nödvändig politik som brådskar.

Genom att indexera de generella statsbidragen, så att de ökar i takt med inflationen, säkras en grundnivå för skola, äldreomsorg, sjukvård och mycket annat som är grundläggande funktioner för människors liv, utveckling och överlevnad. 

Att förebygga brottslighet och nyrekrytering till gängmiljöerna blir dessutom omöjligt om lärarna och elev- och fältassistenterna blir färre. När familjen brister är det bara samhället som kan täcka upp. 

Det är kärnan i socialpolitiken. 

Det är dock också värt att lyfta en fråga som inte är här och nu. Arbetslösheten hägrar i horisonten. 

När S och LO arrangerade sitt traditionella ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen under onsdagen fanns mycket lite plats för ljusning. 

Riksbanken höjer räntan

Samma dag som Magdalena Andersson talar på almedalsscenen höjer Riksbanken räntan ännu en gång.

Samtidigt tycker både IMF och tidigare vice riksbankschefen Thomas Franzén att inte minst näringslivssidans övervinster bidrar till inflationen i högre utsträckning än vad löneutvecklingen eller utökade resurser till välfärden gör. B

ankerna själva kan räknas till övervinstindrivarna. Räntehöjningarna spär på. 

Under det ekonomiskt-politiska seminariet lyfte LO:s chefekonom Laura Hartman Tyskland och Frankrike som exempel.

Trots mångdubbelt större krisbidrag till hushållen och det offentliga än i Sverige ligger ländernas inflation på samma nivå som den svenska. 

Regeringen har alltså fel som vägrar satsa här och nu.

Vad inflationen skapats av är inte uppåtgående lönespiraler utan på det som kallas utbudssidan: störda varukedjor i och med pandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina samt de skenande elpriserna som i vintras tilläts spilla över till hela resten av ekonomin. Och alltså också vinsterna som skenar i både elbolag och banker. 

Enskilda hushåll får bära ansvaret

Ändå är det de enskilda hushållen som ska bära ansvaret och på något sätt stävja krisen med flera års utraderade reallöneökningar, kraftigt höjda matpriser och räntor som gått upp med hela 161 procent sedan 2019. 

Hushållens marginaler har minskat markant, och än dyrare kan livet bli. 

Vad vi ser ske i byggsektorn just nu, med kollapsat nybyggande och allt fler varsel, pekar på att arbetslösheten kommer öka i Sverige kommande år. 

Här måste Socialdemokraterna vara proaktiva och utveckla en tydlig arbetsmarknadspolitisk linje redan nu. Regeringen har nämligen ingen alls.

Johan Pehrson är med råge den sämsta arbetsmarknadsminister Sverige någonsin haft. 

Väljarna kommer inom kort kräva ett alternativ. 

Göran Persson förlorade en gång regeringsmakten på att inte ta jobbfrågorna på tillräckligt stort allvar. Det är ett misstag Socialdemokraterna inte bör göra om.