Det borde vara omöjligt att inleda en text som efterlyser mer transparens i politiken utan att först redogöra för sina egna relationer till inblandade parter. 

Jag känner inte Stefan Löfven, även om jag en gång arbetade för hans regering. Vi har möjligen hälsat, och en gång deltagit på samma möte om äldrefrågor på Socialdepartementet.

Jag var där som låg tjänsteman och höll mig i bakgrunden, det enda jag minns är att Löfven gick förbi och att hans rakvatten doftade gott.

Av andra har jag hört att Löfven är en kompetent, lojal och vänlig person. Han är en folkrörelsemänniska, en man av och för arbetarrörelsen. Från läktaren betraktat har jag ingen anledning att inte tro att så är fallet. 

Nu har ändå förtroendet för Löfven naggats rejält i kanten. Inte i tilltron till hans kompetens eller kvalifikationer, men väl inför hans omdöme. 

Tajmingen att gå från politik till pr-branschen, eller som det också kallas “public affairs”, och som Löfven “vara en länk mellan den politiska arenan och näringslivet” är sällsynt illa vald. 

De gränslösa

Härom månaden släppte den oberoende tankesmedjan Balans boken De gränslösa som granskar svängdörrarna, relationerna och de gemensamma affärsintressena mellan politiken och aktiebolagen på skolmarknaden. 

Åsa Plesner och Marcus Larsson, lärarna bakom Balans, har i ett antal år publicerad rapport efter rapport och skärmdump efter skärmdump om de dubbla stolar som blivit norm i svensk politik. 

Det är till exempel inte ovanligt att kommunfastigheter säljs till vänner i kommunledningen. Det är numera vardag att tjänstemän går direkt från jobb för utbildnings- eller sjukvårdsministrar till Academedia eller vårdbolag. 

Konsekvenserna av alla mingel och konsultuppdrag skär rakt igenom välfärden. Glädjebetyg, segregation, resurser som hamnar på fel ställen, vinster som går från verksamhet till aktieägare och så vidare.

I De gränslösa kan man till exempel läsa om hur Thorengruppen, helt lagligt, slussat skolpeng från skolan till en innebandyhall i Umeå. 

Det tog många år för svenska politiker att reglera det man skulle kunna kalla politikmarknaden – där politiska tjänster och information säljs och köps – ens lite grann. Stefan Löfvens egen regering införde bland annat karantänsregler för ministrar. 

Nu är Löfvens karantänstid alltså slut, och han tar tjänst hos byrån Rud Pedersen. 

Inga Disneyskurkar

Jag må inte känna Löfven, men jag känner många som arbetar på PR- eller kommunikationsbyrå, vissa på Rud Pedersen. 

De flesta är kloka människor, ingen är någon Disneyskurk som köpts av näringslivets silverpenningar för att avreglera cigaretter och ormolja.

För tio år sedan hade jag köpt mycket av försvaren som omgärdat Löfvens jobbyte. Jag hade kanske uttalat dem själv. 

“Han har ägnat sitt liv åt arbetarrörelsen, det är inte fel att politik och näringsliv möts.” 

“Löfven brinner för industripolitiken, han kommer ha mycket att bidra med.” 

“All lobbying är faktiskt inte dålig.”

Må så vara. Löfven kommer sannolikt använda sin arbetstid att arbeta med industrifrågorna som är kopplade till den gröna omställningen och utvecklingen i norr kring projekt som Northvolt och Hybrit.

Problemet är bara att vi inte vet. Rud Pedersens kundlista är hemlig. Löfven kommer inte få vara öppen med vilka företag som betalat för hans tjänster.

För nyindustrialiseringens skull hade det varit mer transparent att börja jobba på något av de aktuella företagen direkt.

En intressekonflikt

I slutändan kokar allt ned till en intressekonflikt, och dessutom en mycket grundläggande sådan.

Principiellt är den större än Stefan Löfven själv.

Socialdemokraterna grundades som arbetarrörelsens, LO:s, politiska gren. I mötet mellan politiken och näringslivet, mellan staten och kapitalet, är frågan alltid vems intressen du företräder.

Arbetarrörelsens, eller arbetsgivarnas?

Löfven är sedan knappt ett år vald till ny ordförande för det europeiska socialistpartiet PES. En roll som borde vara mycket svår att få ihop med att samtidigt jobba för hemliga uppdragsgivare på näringslivssidan.

Det är tydligt att Löfven har många lojala vänner som vill försvara honom. Det är förståeligt, men pr-branschen räknar med samma effekt:

Ju närmare banden blir mellan politiken och näringslivet desto lättare är det att försvara näringslivets intressen, även för arbetarrörelsen. Det är nämligen lättare att försvara sina vänner än sina principer.

Allt detta samtidigt som allt fler människor tvivlar på att våra politiska företrädare faktiskt representerar dem.

Det är en förtroendefråga, och symboliskt en stor förlust.

Det kommer Stefan Löfven tyvärr inte undan.