KOMMENTAR. Det säger sig självt att jag som socialist inte är nöjd med vår regering och dess politik, konstigt vore det annars. 

Det är trist att se att Sverige numera har noll ambitioner i klimatpolitiken, att ett helt onödigt stålbad av nedskärningar väntar skolor och sjukvård och att låginkomsttagare måste snåla in på matinköpen.

De redan enorma klasskillnaderna får öka än mer, de är motorn i det segregationen i vårt land. Regeringen verkar inte ens se problemet.

Men det är inte bara politiken, det är något mer som gör det plågsamt att se den politiska utvecklingen i Sverige. Det finns en tafflighet, en aningslöshet och något ovärdigt i retoriken som man inte vill att någon svensk regering ska ha, inte ens en borgerlig. 

Ibland kommer jag på mig själv med att skämmas lite å regeringens vägnar.

Reinfeldts regering

Reinfeldts regering var också höger, de ökade klassklyftorna, gynnade överklassen och privatiserade välfärden så mycket de bara kunde.

De bakade skickligt in sin politik i en ny mjukare retorik om arbetslinje och valfrihet. Jag avskydde vad de gjorde med Sverige, men jag måste medge att de var bra på det. 

Inför valet 2010 vände de ett historiskt underläge i opinionen till valseger genom ett skickligt utfört karaktärsmord på Mona Sahlin och de rödgröna. Sossarna förstod knappt vad som hände, moderaterna slog dem i deras paradgren, förtroende för att kunna regera.

Reinfeldt var en slug motståndare, någon man hade respekt för. Han hade också principer, jag måste medge att jag njöt lite när han hyvlade av Åkesson i riksdagens kammare, det märktes att det kom från hjärtat. Han lät sig inte styras av rasisterna. Han sneglade inte ängsligt på Sverigedemokraterna för att få deras gillande.

Tysta inför rasistiska övertramp

Jämför det med regeringspartierna i dag. De är tysta inför grova rasistiska övertramp, tafatt och vulgärt kopierar de istället rasisternas retorik. Alltid med udden riktat nedåt, mot invandrarna och förorterna. Det är en hjärtlös och farlig retorik som spär på förakt och motsättningar. 

Visst försöker de kopiera Reinfeldts lyckade kampanj som mosade Mona. Men nu är det bara töntigt. Att tjata om ”arga Andersson” på Twitter känns som något som ett par ungdomsförbundare har hittat på över några öl på favoritbaren.

En idé som borde ha stannat där. Det är som att de försöker hetsa upp varandra med spelad upprördhet över något nytt varje dag för att de inte orkar ta ansvar för skolan, järnvägen och de otrygga jobben.

SD sitter inte i regeringen. De sitter väl snarare på regeringen. Det är de som håller i trådarna, regeringspartierna som anpassar sig.

Men de vill helst inte ta ansvar för att de skär ned, privatiserar och låter elpriserna skena. I det längsta försöker de tillsammans skylla ifrån sig och prata om kärnkraftverk som stängde för flera år sedan eller vad Magdalena Andersson har sagt eller kanske inte sagt.

Jag vill ha en regering som tar ansvar för läget i landet, inte låtsas att den är i opposition.

Taffligt intryck

Det ger ett taffligt intryck, de verkar inte ta saker riktigt på allvar. Fastighetsföretaget och korthuset SBB är på väg att rasa ihop. De äger domstolar, skolor, vårdcentraler och Dalregementets fastigheter i Falun.

Det kan hamna i händerna på kinesiska eller saudiska intressenter, ingen vet. Men regeringen står helt handfallen och skyller ifrån sig. Den aningslösa privatiseringspolitiken har varit deras, de kan skapa problemen men inte lösa dem.

Det är likadant med utförsäljningen och förstörelsen av den en gång likvärdiga svenska skolan. De kapitalintressen som berikar sig på skattemedel avsedda för utbildning har avgörande inflytande över politikens utformning.

Ministern är hämtad från att av företagen. Det är en korrupt politik, och ett enormt svek mot Sveriges elever.

Slarvar med skattepengar

De slarvar med våra skattepengar. Järnvägen är sliten och överbelastad, beskeden om banarbeten kommer i sista stund. Det drabbar både företag och privatpersoner, i grunden finns brist på spårkapacitet.

Då tycker regeringen att det är en bra idé att stoppa bygget av nya stambanor och därmed tacka nej till tiotals miljarder i EU-stöd för att bygga en modern järnväg i landet. Istället pratar de om elflyg som inte finns. 

När elpriserna skenade var Sverige ett av de länder i EU vars regering inte ingrep med någon form av pristak.

De lät priserna skena och öste sedan ut pengar i ett elstöd som inte ens är offentligt. Mycket av stödet gick till företag som redan hade kompenserat sig genom att höja priserna.

Så eldade regeringen på inflationsbrasan som gör svenskarna fattigare. Det var pengar som kunde gått till att förstärka elnäten eller välfärden om regeringen hade agerat i tid.

Försvarsminister får godkänt

Det finns undantag, det måste jag medge. Försvarsministern får ett stort godkänt för stödet till Ukraina och att han vårdat den politiska enigheten i frågan.

Men annars verkar det som om en del av ministrarna börjar hålla sig undan för att slippa ta ansvar för politiken. De loggar ut, de tar semester, de ställer inte upp på intervjuer.

De låter medarbetarna dreva om någon oväsentligt på Twitter istället. Man saknar den vuxne i rummet, när kommer han egentligen?

Natointrädet har hanterats på volley, regeringen missbedömde situationen från start och har byggt sin politik på önsketänkande. Den turkiske despoten Erdoğan flinar nöjt inför svenska ministrars underdånighet och fjäskande.

Då vet han att han kan pressa ut lite till, och sedan lite till. I de turkiska fängelserna sitter tusentals politiska fångar. Turkiet bombar de syriska kurder som besegrade IS. Men Sveriges regering är tyst och tittar bort.

En del borgerliga debattörer kopierar den turkiska regimens hetsande mot kurder medan politiska flyktingar i Sverige riskerar att utvisas till de turkiska fängelserna. Samtidigt fixar personer ur SD-svansen en koranbränning i Stockholm.

Det tar tid att bygga upp trovärdighet inom utrikespolitiken, det går snabbt att riva ned den.

Det är lite pinsamt.