Jag botaniserar bland färdigslitna jeans och skimrande finklänningar. Mamma vägleder mig tryggt genom butiken, tycker till om byxmodeller och tröjfärger, hämtar en annan storlek när det behövs.

Min osäkerhet dämpas för en stund och hon får mig att känna mig fin medan jag rustas för terminsstarter och skolavslutningar. 

På vägen hem fantiserar jag ihop tänkbara utstyrslar med mina nya plagg. Nästa skoldag ska jag ta mig an med nya kläder och nytt, om än tillfälligt, självförtroende.

Att gå på stan med mamma är något av det bästa jag vet. 

Köper 10 kilo – behåller 1

Tjugo år senare köper svenskar tio kilo kläder per person och år. Samtidigt hamnar nio kilo på soptippen.

Inte konstigt att vi måste handla nytt när vi slänger nästan lika mycket som vi köper. Där uppstår ju ett nästan verkligt behov. 

Men det var länge sedan vi handlade det vi behövde, eller för att vi behöver. Och utan att förstå vad det är som driver konsumtionen blir det svårt att hejda den.

Varför handlar vi då så mycket, fast vi vet att det är fel?

Det kan handla om pengar: vi har råd, det är för billigt. Eller om mående: vi mår skit, vi köper nytt.

Eller om identitet, och kanske förströelse: vi går på stan. Eller om något så trivialt som viljan att känna sig bekväm, eller fin, eller rätt. (Gudarna ska veta – kvinnor vet redan – att den drivkraften är stark.)

På Tiktok finns ett community kring intresset ”strosa runt och spendera pengar”.

Jag sällar mig till den skaran. Att flanera på stan en söndag och köpa någon småsak här och där är något av det mysigaste jag vet. Särskilt i sällskap av min mamma. 

Handlar för att det är kul

I en perfekt värld köper vi bara det vi faktiskt behöver, till ett pris som motsvarar plaggets verkliga produktionskostnad och miljöpåverkan.

När plaggen börjar ge upp går vi förstås och lagar dem. I den perfekta världen, alltså. 

Vi kan, och bör, så klart uppmuntra människor att leva på det viset, men det kommer knappast att räcka. Och det är mycket begärt av den enskilde: verkligheten ser minst sagt annorlunda ut. 

Att köpa nytt är enkelt och billigt, att reparera är krångligt och dyrt.

Vi handlar inte för att vi måste, utan för att vi kan. Och för att det är kul.

Det vore naivt att tro att det här intresset, eller de mer eller mindre verkliga behoven av att konsumera, kommer att upphöra, trots allt medvetnare konsumenter.

Det vi vet är dåligt gör vi, som bekant, ändå. Vi röker, flyger, äter kött – och shoppar.

Ändå är det individen vi sätter vårt hopp till. 

Regeringen motarbetar politik

Det vi också borde se är politiska förslag som förändrar systemet: reformer som möjliggör det hållbara och omöjliggör det ohållbara. Till exempel: låt inte företag sälja kläder till underpris, gör det enklare att reparera än att köpa nytt.

Men regeringen motarbetar systemförändringen. 

Första april i år höjdes momsen på reparationer, i ett läge där det redan i stor utsträckning är billigare att köpa nytt.

Nyligen försökte Sverige stoppa ett EU-förbud mot att företag förstör sina osålda kläder – något som H&M och andra modejättar ägnar sig åt.

Lånar av varandra

Jag tycker fortfarande om att gå på stan med min mamma. 

Våra köpbeteenden har förändrats. Beslutsfattandet är omständligare – förlåt, alla i provhyttskön – och plaggen som får följa med hem är färre.

Jag lånar av mamma, hon lånar av mig, jag stjäl en t-shirt av pappa i stället för att köpa en ny (lyckligtvis har han inte märkt det än).

Men vår anpassning kommer inte att räcka. Och jag tänker: om vi lämnas ensamma med besluten som ska avgöra vår framtid – då är det ute med oss.

Människor är inte bättre än så här.