”Staden dras itu om bostäder blir dyra – sälj ej ut hem som har en låg hyra.” 

Så lyder budskapet på en väggbonad upphängd i ett fönster i Majorna, Göteborg. I området är många av bostäderna – än så länge – kommunala hyresrätter. Men allmännyttan har länge varit under attack. 

När jag flyttade till Sveriges näst största stad saknade jag allt som behövs för att få tag i en bostad: pengar på banken, rika föräldrar, tio års ködagar, kontakter på privata bostadsbolag. 

I stället fick jag förlita mig på min förmåga att författa säljande Blocketannonser med vinkeln ”fläckfri hyresgäst finnes”.

Utannonseringen av mig själv gav resultat, om än kortsiktiga.

En sommar i Majorna, en höst i Högsbo. En trea i Frölunda, ett rum i Johanneberg. Dörrar utan mitt namn och väggar där inga tavlor fick spikas upp.

Drabbar pensionärer

Situationen är varken unik eller den mest utsatta. Familjer, ensamstående föräldrar, kvinnor som vill lämna sin partner – sex av tio har inte råd att göra det – är grupper som har ännu större skäl oroa sig.

Det gäller även pensionärer, sjukskrivna och de som saknar förmågan att på ett lagom uppsluppet sätt annonsera ut sig själv på Blocket.

I grunden handlar det om vilka som har rätt att bo i en stad. För varje dag som går blir den gruppen allt mindre.

I Stockholm har mer än en tredjedel av de kommunala hyresrätterna försvunnit sedan 1990-talet, visar en DN-kartläggning.

Utförsäljningen  av allmännyttan har pågått under decennier: 190 000 lägenheter har sålts sedan millennieskiftet.

Ett vilda västern

På bostadsrättsmarknaden är det alltjämt vilda västern. Låga räntor har skjutit bostadspriserna, och belåningsgraden, i höjden. Svenskar är tredje högst skuldsatta i EU.

Krisen är inte begränsad till storstäderna. Nio av tio invånare bor i en kommun med brist på bostäder.

Det bör skava i dig när du läser den meningen.

Har vi glömt att det är en rättighet att ha någonstans att bo?

Från politiskt håll bjuds det på förnekelse och handlingsförlamning. En möjlig orsak är att politikerna själva inte sitter i skiten – och att de inte vill riskera att sabba den egna ekonomin.

Bostadsfrågorna har petats ner i infrastrukturminister Andreas Carlsons (KD) portfölj, som till största del verkar bestå av satsningar på bilväg och framtidens flyg.

I ministerns kommunikationskanaler finns åtminstone få spår av bostadskris. Oavsett saknas ambition att motverka den.

Startlån gynnar banker

Det senaste politiska förslaget i bostadsfrågan kom från S, i form av idén om ett startlån för unga.

Som bäst är det konstgjord andning för en sjuk marknad, som sämst en ökning av befolkningens skuldkvot och bostädernas priser. Dessutom: klirr i kassan för svenska banker. 

Förslaget är särskilt taktlöst eftersom det eldar på det redan problematiska ränteavdraget: superlimmet som håller ihop såväl bostadsmarknaden som hushållens ekonomi.

Ränteavdraget är ett monster som måste brottas ner.

Fördelningen är ojämlik och kostnaderna för staten är enorma. Lägg till absurditeten i att de många människor som saknar en trygg bostad medfinansierar prisrallyt på bostadsmarknaden (både genom ränteavdrag och saltade andrahandshyror). 

Trots det är handlingsutrymmet litet. Slopas ränteavdraget nu, när räntorna gått upp och hushållen är pressade, kan följderna bli katastrofala.

Men något måste ske. Ränteavdraget behöver, på sikt, trappas ner. Dessutom måste vi få fram betydligt fler billiga hyresrätter. En bra början kan vara att sluta sälja ut de vi redan har.

Först behöver nog bostadsministern få information om den kris som råder.

Av den anledningen tänkte jag donera en väggbonad till Andreas Carlson. Gissningsvis har han både tak över huvudet och väggar man får spika i.