Vem bryr sig om Beyoncé inte gillade oss?
Hela världen hatar Sverige igen för att vi vann Eurovision och inte sjöng med till Beyoncé. Men vi är bra på annat.
Betonggrått, nattsvart, en missad pendel. En ung kille vacklar över asfalten.
Klockan är 02:17. Jag är i Stuvsta i Stockholm, och Sverige har precis vunnit Eurovision. Linnea, min partner, står bredvid. Vi är lika trötta.
Hela världen verkar hata oss, igen
Mörkret bortom perrongen gör majnatten påträngande. Hela världen verkar hata oss, igen. Och jag vet att jag inte borde associera mig med en nation, men ibland är det svårt.
På TikTok frågar någon om vi inte har någon annan sångare än Loreen, och kommentarer om att Finland var den riktiga vinnaren får fler likes än hennes egna vinstinlägg.
Aftonbladet försöker försvara oss, poängterar att Finlands publik gav noll poäng till oss medan vi gav dem tolv; vi är fortfarande snällast.
Ingen sjöng på Friends
Samtidigt är Beyoncé på turné, och internet översvämmas av hat mot den svenska publiken.
När hon är klar med sin spelning i Bryssel, det första och enda stoppet efter Stockholm, lägger Beyoncé in dödsstöten:
“Can I tell you, I think you’re the best audience so far on this tour?”
Ingen vågade sjunga på Friends Arena.
Morgonen efter går jag upp för tidigt, åker till Kulturhuset och äter pannkakor. Jag märker att jag har börjat upprepa min barndom.
Klockan är 02:25. Killen har slutat vackla, men står nu och spyr in i en buske.
Han ser så vilsen ut.
Han var en som vågat testa, och nu betalade han priset – men kanske var det värt det. Vem vet vad han hade upplevt.
San Francisco – poeternas stad
Jag minns en resa för några månader sedan. Vi sitter på spårvagnen från Downtown upp till Dolores street, där vi bor. Framför oss hänger en blå affisch. Den guppar, brakar, studsar i takt mot gatstenen. Affischtexten fastnar:
San Francisco, City of Poets.
Det är varmt, vagnväggarna är röda. En kvinna i tjugoårsåldern med rullator och spritpåse ska gå av, och en man med trasiga kläder hjälper henne lyfta av rullatorn, men den slås mot dörren.
Spritflaskorna krossas, rullatorn ramlar av och kvinnan böjer sig ner, plockar sakta upp det som är kvar. Vi kör iväg.
Boombox runt halsen
En man med en boombox fastspänd runt halsen dansar förbi utanför fönstret.
Spårvagnen stannar. Massiva träd, en grässlätt under ljusblå himmel. Vi går genom Golden Gate Park.
På gräsmattan sitter en gråklädd kvinna och en hund i varsin hoodie på en smutsröd filt.
De tittar upp mot himlen, hon skriver ner någonting på ett papper.
När jag kommer hem till Sverige frågar min handledare hur det var utomlands.
“Många hemlösa”, svarar jag. “Man insåg verkligen hur tur vi har det med vår välfärd.”
För de fattigas skull, var tanken. För min skull, var känslan.
Sverige – bra på annat
Vi är nog tråkiga ändå.
Vi är bra på forskning, det får de ge oss. Men mest naturvetenskap.
Vi är bra på musik, men mest sådant som hade kunnat skrivas av ett AI.
Vi är bra på välfärd och tillväxt, men inte på medmänsklighet.
Men vem bryr sig om Beyoncé inte gillade oss?
Vi kanske helt enkelt får lära oss att visa kärlek på andra sätt än amerikaner.
