Vänstern, våga vara elitister och hata Eurovision igen
Vänstern brukade erbjuda ett slags motstånd till schlagerns framfart, inte omfamna den
När jag säger att jag hatar Eurovision, eller ifrågasätter varför i övrigt vettiga människor kollar på Eurovision, misstas ofta detta för en pose. Jag blir kallad högstadiesvår.
Och tro mig, jag har inget emot att leka högstadiesvår och motvalls. Men motvalls för mig, det är ett påstående som motsäger en djupt rotad uppfattning.
Håkan Hellström är dålig. Ingmar Bergman kunde inte göra film.
Hela vänsterspektrumet bänkar sig, flanellmarxisterna såväl som innerstadsintelligentian
Att säga att Thomas G:son inte skriver intressant musik, tror jag att de allra flesta håller med om. Ni vet att han och hans gelikar är dåliga konstnärer. Ändå sitter ni och tittar.
Hela vänsterspektrumet bänkar sig, flanellmarxisterna såväl som innerstadsintelligentian.
Tidigare brukade vänstern erbjuda något slags motstånd till schlagerns framfart. Doin’ the omoralisk schlagerfestival. Alternativfestivalen 1975, där Nationalteatern, Hoola Bandoola Band och en massa andra gick ihop för att erbjuda ett alternativ till Eurovision.
Som det stod i Alternativfestivalens copy: ”EM-schlagern gynnar bara den allra mest utslätade, förljugna, marknadsanpassade musiken. Det finns en helt annan musik: levande, personlig, verklighetssinnad. Som inte styrs av kommersiella intressen.”
De låga förväntningarnas klassförakt
Det här var på en tid då vänstern vågade vara elitistisk. Man vågade säga att arbetarklassen förtjänade bättre.
Att inte göra det, att omfamna Mellon, är att hemfalla åt de låga förväntningarnas klassförakt. Att kräva bättre än så är att ta arbetarklassens kulturbehov på allvar.
70-talets brinnande schlagerhat puttrade ut och blev omodernt i takt med att vi som samhälle i stort började luckra upp gränsen mellan fin- och fulkultur. Det blev out of vogue att slentriandissa kulturyttringar bara för att de var populära – en i grunden mycket sund utveckling.
Men det här innebär inte att vi ska sluta göra skillnad på kulturella verk, bara att popularitet inte ska vara den springande punkten.
Högern vågar kritisera
Det är okej att säga att Mellon är skit. Det är okej att ifrågasätta att mellan 25 och 30 miljoner kronor läggs på en kulturyttring som inte gör något av det som konst ska göra: utmana, beröra, bilda, besjäla och förtäta världen, vidga livsupplevelsen.
Den enda konsekventa, politiska kritiken mot Mellon kommer från högern. Men då handlar argumentet om public service-uppdraget: att SVT borde satsa på smalare innehåll och lämna underhållningen åt de kommersiella aktörerna.
Jag har inget emot att SVT gör underhållning, men då ska det vara kompetent underhållning. Inte ett själlöst glamspektakel som 80 procent av tittarna som mest kan uppskatta på ett ironiskt plan.
Förtjänar bättre
Men ingen i vänstern vill stå för att de egentligen hatar det, för då är man töntpretto och elitistisk. Så man fortsätter lajva pöbel, fortsätter låtsas gilla Charlotte Perrelli trots att man hellre skulle dö än gå på en av hennes spelningar och sätta sig där i bänkarna jämte nagelteknologerna och mentalskötarna.
Då är jag hellre ärlig och står för att jag tycker att jag förtjänar bättre än Mellon och ESC.
Det gör vi alla.
