Förra veckan kom den, regeringens nya budget. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) höll i en bunt med blå, inbundna pärmar när hon gick den traditionsenliga budgetpromenaden.
Höjda röster från vänsterhåll gör gällande att innehållet i hennes blå pärmar i princip slaktar allt vad välfärd, kultursatsningar och klimatomställning innebär.
Men i de blå pärmarna fanns faktiskt förslag som vittnar om att högern visst bryr sig om att människor ska få det bättre, låt mig återkomma till det.
Sveriges kommuner och regioner
Vänstern stirrar sig blinda på att Sveriges kommuner och regioner ville ha 20 miljarder kronor för att inte behöva skära ner i välfärden. De fick 6 miljarder.
Vidare gnälls det om det halverade stödet till Kulturskolan, biblioteken och det minskade stödet till Folkhögskolor.
Förstår inte verkligheten
Klimatbudgeten och de 750 miljoner kronor som tas från att rusta upp järnvägen till att istället rusta upp våra bilvägar kunde vänstern inte heller släppa.
Om att nå klimatmålen till 2030 sa Elisabeth Svantesson till Svenska Dagbladet: ”Gör vi inte det så gör vi inte det”.
Jag håller verkligen med. Gör vi inte det så gör vi inte det. Det finns inte så mycket man kan göra åt det i regeringsställning.
Ibland är verkligheten där och spökar. Jävla verklighet.
Trots att vi röstade fram en populistisk, blåbrun regering fick vi varken billigare el eller billigare drivmedel. Det har såklart vänstern reagerat negativt på.
SD:s ekonomiske talesperson, Oscar Sjöstedt, sammanfattade det i en intervju med DN: ”Ibland är verkligheten och spökar”.
Och det har han faktiskt rätt i. Ibland är verkligheten där och spökar. Jävla verklighet.
Vänsterns hatarméer
Vänsterns enögdhet är inte bara väntad, den är också trist.
Att de inte är bättre på att höja blicken och vidga sina perspektiv är både ohederligt och ovärdigt.
Allt är som vanligt när vänsterns hatarméer drar fram över det slagfält som är det offentliga samtalet: man berättar inte allt och man förvränger.
En sak vet jag: det gäller inte alla
För det finns faktiskt de som kommer få det bättre av den här budgeten. Människor som förtjänar det.
Människor som kämpat ett helt hårt yrkesliv för en värdig löneökning.
Nej, jag pratar inte om LO-anslutna arbetare runtom i landet som kanske får en löneökning på 4,4 procent medan vi, i skrivande stund, har en inflationsnivå på 9,7 procent.
En del har slängt sig med termer som ”ekonomiskt stålbad” och ”krigsvinter”. Det kanske stämmer. Jag är inte rätt man att uttala mig om det. Men en sak vet jag: det gäller inte alla.
De vinner på budgeten
Finansminister Svantesson sa på förra veckans presskonferens att man inte haft någon djupgående diskussion kring apanaget i budgeten.
Hon verkade i det närmaste förvånad av att frågan som dök upp, men menade att kungen kanske firar femtio år vid tronen nästa år och att det höjda apanaget med drygt 18,7 miljoner kronor kanske kommer gå till att anordna en del fester.
En löneökning på cirka 12 procent.
I samma SvD-intervju som Svantesson nämnde den uteblivna klimatvisionen sa hon också: ”Även om man kämpar med sin egen ekonomi så gläds man också att det finns saker att fira” och syftade på det höjda apanaget.
Jag kunde inte hålla med mer. Klart folk ska vara glada över det.
Att kungafamiljen kommer få det bättre kan inte ens vänstern blunda för.
De kommer kommer få en löneökning som ligger mer rätt i linje med den höga inflationen, en löneökning på cirka 12 procent.
En riktig fest-king
Klart kingen ska få festa när miljoner av oss får kraftiga reallönesänkningar!
Jag har hört historier om hans festande på 90-talet. Är det något han kan så är det att festa.
Jag tror inte på monarkin som koncept, men jag tror på kingens förmåga att festa. Och är det någon i detta land vi ska avvara 18,7 miljoner kronor för att bränna upp på fest så är det nog kungen.
Pengarna kommer förvaltas väl. Det betvivlar åtminstone inte jag.
Nu vänder vi blad. Nu låter vi kungen festa i fred.
