Fackförbundet Seko har varslat om strejk i spårtrafiken, med anledning av tågpersonalens bristande arbetsvillkor.

Ursprungligen skulle strejken utlösas klockan 15 under torsdagen, med Öresundstågen först i kön för en spårtrafikstrejk i tre etapper. Nu ser strejken ut att gå av stapeln på måndag i stället. Om inget nytt avtal sluts innan dess, vill säga.

Oenigheten mellan Seko och motparten Almega kretsar framför allt kring schemaläggning och återhämtning. Personalen behöver kunna planera sina liv och vila upp sig efter passen. Två alldeles rimliga krav, som sällan tycks tillgodoses.

Rapporterna om den usla arbetsmiljön har haglat: sena schemaändringar på SJ, minskad återhämtning för städpersonal på Stockholmspendeln, personal som får arbeta på sin lediga tid. 

”Detta är inget annat än en modernare form av livegenskap”, skriver Sekos förbundsordförande Gabriella Lavecchia i ett pressmeddelande. Där berättar hon också att majoriteten av Sekos medlemmar har svårt att förena sitt arbete med fritid och familjeliv. 

Hon ställer den alldeles uppenbara frågan: är det så vi ska ha det? Svaret är förstås nej. 

Medialt uppmärksammade villkor

Tågförarnas och tågvärdarnas villkor har varit medialt uppmärksammade hela våren. Inte minst på grund av SJ:s avisering om att personalbrist hindrar sommartågen mellan Malmö och Göteborg helt, och den vilda strejken i Stockholms pendeltågstrafik.

Sistnämnda fick Stockholms trafikborgarråd Anton Fendert (MP) att rasa: han kallade strejken för ”lönlös utpressning”. Det är en intressant ståndpunkt med tanke på att hans parti föreslagit både pristak och Sverigekort för kollektivtrafiken. (Då är det ju bra att ha någon som arbetar på tågen.)

Och ledtrådar om att det är klokt att bry sig om personalen har det funnits, lustigt nog i samma land som där Miljöpartiet nog fick inspirationen till sitt Sverigekort.

I Tyskland lanserades förra sommaren, på försök, en nationell kollektivtrafikbiljett. Resenärsmässigt var det en succé: för ynka nio euro per månad kunde invånarna resa fritt i hela landet, och resandet ökade drastiskt. 

Personalen då? De fick inga extra resurser, och kort tid att förbereda sig. Det blev platsbrist, förseningar – och de anställda fick slita. Som alltid.

Kan inte ersättas av kameror och AI

Politiker och tågoperatörer kanske tror att varenda mänsklig cell kan ersättas med kameror och AI-teknik, men än så länge är det alltså riktiga människor som städar, reparerar och kör våra tåg.

I stället för att köra de anställda i botten och läxa upp dem när de brunnit ut, borde alla insatser handla om rekrytering och personalvård.

Strejker har en tendens att kritiseras hårt från näringslivs- och högerhåll. Media skriver ofta och gärna om ”strejkens offer”: arga resenärer som inte kan ta sig till jobbet, arga skattebetalare som kokar när pengar går upp i rök. 

Den typen av nyhetsartiklar kommer att explodera om strejken faktiskt bryter ut. Rösterna som hörs kommer att påminna om Anton Fenderts. 

Uppenbart usla villkor

Vi vet dock att Sveriges tågpersonal har ett enormt stöd från sina resenärer. Villkoren har blivit uppenbart usla, personalbristen akut.

Det vet de flesta som till vardags reser med regionaltåg, pendeltåg eller tunnelbana.

Men det här kan vara värt att påminnas om: i en strejk är resenärernas lidande personalens enda kapital. 

Du som drabbas av ett inställt tåg: härda ut. Det är också en del av den svenska modellen.