“Är du rädd för att dö?” 

Vinterkylan har letat sig in i pendeltågsvagnen. Det är sen kväll på Södertälje-linjen. Min kropp är lika spänd som atmosfären. 

Jag hade precis föreläst om skrivande när mannen började prata med mig på perrongen.

I vagnen satte han sig mittemot. Hans frågor blev hela tiden mer närgångna och intima. Om mitt dejtingliv. Om han kunde bjuda mig på spa. Om döden. 

Jag svarade så neutralt jag kunde, som att det inte ens var en grej att en främmande man frågar om man är rädd för att dö.

En kvinnlig erfarenhet

Så där hanterar många kvinnor en hotfull situation. Allt är en kalkylerad chansning.

Kommer han följa efter mig hem? Kommer han attackera mig om jag låter för vänlig? Kommer han attackera mig om jag är för avvisande? Den totala neutraliteten är ofta ens bästa kort.

Jag tänker på den där kvällen medan lokförarna i Stockholm inleder sin vilda strejk.

Det förra moderatledda regionstyret ville avskaffa tågvärdarna och låta lokförarna arbeta ensamma. Inför valet lovade S att riva upp beslutet, men beslutet kvarstår.

Kameror ska göra tågvärdarnas jobb på tågen. 

Och jag undrar om en kamera kan känna av en atmosfär? Kan den se igenom den absolut vanligaste hotfulla situationen en kvinna kan uppleva i offentligheten? 

MTR har räknat

Regionen och MTR menar att det till och med kan bli säkrare med kameror.

De har lagt stora resurser på sina beräkningar som ska bevisa att denna hundramiljonersbesparing blir bäst för alla, och alltså inte bara är en besparing. 

Den nya regionledningen gjorde en egen utredning. Den är på knappa 20 sidor och skrevs på två veckor. Jag har läst den. 

I sak framstår den mindre som en riskanalys för personalen och resenärerna och mer som en riskanalys för MTR om huruvida man riskerar att bli stämda.

Där är svaret nej, anser konsultrapporten. Processen har varit god. Skyddsombud har fått sitta med på möten. Man följer avtalet med regionen. 

Oklart vad som skett med personalens och skyddsombudens faktiska åsikter. Och poängen är kanske att regionen borde skriva om sitt avtal. 

Lokförarna tar en stor risk

Strejken var ett högt spel av lokförarna, både fackligt och för dem personligen.

Fackförbundet Seko sitter fortfarande i förhandlingar med arbetsgivarsidan. Där kräver man ett förbud mot ensamarbete.

Risken nu är att man inget vinner medan strejkvapnet försvagats för alla. Men det är inte svårt att sympatisera med personalen, liksom på ett personligt plan inse att frågan också berör mig som resenär. 

Vid årsskiftet räddades jag av en okänd kvinna på pendeltåget.

Hon kände igen den där spända atmosfären och min neutrala ton och la sig i samtalet. Markerade sin närvaro. Hon gav mig en trygghet bara mänsklig närvaro kan ge.

En kompetens plåtlådor ännu inte besitter.