RECENSION. Ernst Wigforss föll som 95-åring ner från ett äppelträd och återhämtade sig aldrig, bara en sån sak. Han avled några månader senare av en hjärtinfarkt, knappt 96 år gammal. Då hade han påverkat Sverige mer än de flesta politiker och ramade med sitt liv in socialdemokratins storhetstid. 

Statsråd blev han första gången 1924. Under åren efter ”pensioneringen” ur Tage Erlanders regering 1949 blev han socialdemokratins hittills ej överträffade idégivare. Han dog nästan omedelbart efter att socialdemokratin kastats ur regeringssadeln efter 44 år, 1976.

Mest känd är Ernst Wigforss för fyra saker. Begreppet provisoriska utopier, arbetslöshetsbekämpningen på 1930-talet, utformningen av 1944 års partiprogram och sin aktiva antinazism under andra världskriget och midsommarkrisen 1942. 

I 1944 års partiprogram diktade han den vackraste formuleringen om den demokratiska socialismen, nämligen ”att bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer, flertalet frigöres från beroende av ett mindretal kapitalägare och den på ekonomiska klasser byggda samhällsordningen lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande medborgare.”

Kärnan i hans socialism var demokratin. Där demokratins ideal fått fäste skulle den sprida sig, och öppna upp mörka och för folket slutna gemak. Om man accepterat demokratisk styrning av samhället, vad skulle på sikt hindra ekonomisk demokrati, det vill säga folkets demokratiska inflytande över näringslivet och de anställda på sina arbetsplatser? 

Wigforss var odogmatisk

Ernst Wigforss var odogmatisk, därför kallas han idégivare inte ideolog. Han proklamerade inte färdiga paket eller modeller för hur världen skulle vara.

I stället skissade han upp stigar för den fortsatta färden, möjliga vägar i den till stora delar okänd terräng som kallas framtiden. Han kallade det för provisoriska utopier. 

Ett avvisande av den doktrinära marxismen som i långa stycken stelnat till en slaktmask över ett modernt vänstertänkande, samtidigt ett ställningstagande mot dem som räds varje idé större än att allt ska fortsätta vara som det är. Med Wigforss får socialdemokratin en socialistisk själ som hon idag många gånger saknar. 

1944 var hans stora stund, en av många. På denna kongress lade han fast ett partiprogram som skakade av sig den tidigare närmast renläriga marxismen och skapade en unikt reformistisk analys av vägen till demokratisk socialism, där välfärdsstaten var navet som politiken kretsade kring. 

Men på samma kongress lades också Efterkrigsprogrammets 27 punkter fast som Wigforss tillsammans med en egenhändigt sammansatt arbetsgrupp la fast ramarna för den kommande socialdemokratiska skördetiden. 

Den förbannade optimisten Ernst Wigforss, Henrik Arnstad (2023) Historiska media,

Fick inflytande

Inget politiskt program har fått mer inflytande för ett halvsekels reell politik som Efterkrigsprogrammet 1944 som på det stora hela var Wigforss politiska testamente. Ett par år senare, 1946, såg Wigforss till att Tage Erlander blev partiledare och statsminister, i aggressiv konkurrens med den mer stelbente Gustav Möller. 

Detta gjorde att ”Wigges”, som han kallades av sina regeringskollegor, linje från 1944 vunnit för det kommande kvartseklet. 

I och med att Erlander väljer Olof Palme och Ingvar Carlsson som sina medarbetare kan man säga att Ernst Wigforss skapade en kungalängd som varade i fyrtio år, när Ingvar Carlsson avgår som partiledare och statsminister.

Om denne gigant har Henrik Arnstad skrivit en biografi. Först och främst kan man säga att det är en välgärning då en heltäckande biografi på svenska saknats.

I vägen för nya omfattande biografier har förmodligen Wigforss egna Minnen i tre band legat, en av vårt lands bästa och mest välskrivna politiska memoarer. Att försöka skriva sig förbi dem är svårt, ja omöjligt.

Att introducera Wigforss för en ung politikergeneration och ungdomsgeneration som Arnstad nu gör är en viktig insats, för hans idéer behövs mer än någonsin. 

Arnstad har som historiker tidigare mest intresserat sig för fascismen, olika aspekter av Sverigedemokraterna och kopplingar till nazism. Ernst Wigforss var en av landets viktigaste antinazister, som själv tillsammans med andra radikala socialdemokrater i samlingsregeringen stod emot en undfallenhet för Nazityskland som kunde blivit betydligt mindre smickrande än det blev. 

Minns egna Wigforss-studier

Jag minns mina egna wigforss-studier i högstadieåldern och när andra världskrigets Midsommarkris studerades och jag fann att i det mörker som den svenska kryperiet delvis var, fanns några som stod upp mot nazismen: Ernst Wigforss, Gustav Möller och Per Edvin Sköld sa nej till transiteringarna. 

För mig formade det där en känsla av att det i socialdemokratin alltid finns ett rum för äkta mod och radikalitet. Kärnan i det motståndet var Ernst Wigforss.

Jag är alltså inte alls emot att se denna antinazism som en mycket viktig del i minnet av Wigforss, aktuellare idag än någonsin sen 1945. Men det är lite som att för antifascisten Arnstad blir varje föremål en spik han kan träffa med sin speciella hammare. 

Många andra bitar av Wigforss tänkande utesluts eller behandlas rätt styvmoderligt. De socialistiska tankarna och den ekonomiska politiken behandlas bejakande men mycket kortfattat. På så sätt blir Wigforss lite endimensionell. Istället för en breddning av perspektiven exempelvis genom att låta Wigforss egna Minnen tala tydligare är det några få källor som ljuder gång efter annan. 

Väsentliga diskussioner saknas

Här saknas de väsentliga diskussionerna ur VU-protokollen som Arnstad förmodligen kunnat få tillgång till. Här smalnar det av så att det som ständigt nämns är varje antisemitiskt uttalande i regeringens närhet, samtidigt som centrala skeenden utanför Arnstads eget kompetensfönster simmar ur bild och osynliggörs. 

Det är lite som att författarens intresse och enorma entusiasm liksom sprungit förbi Wigforss själv. Inte ett ont ord finns att säga om Ernst Wigforss, som trots allt befann sig i den politiska debatten och hetluften under 50 år. 

De återkommande lite kantiga bilderna om Wigforss ”vita ilska” återkommer så ofta att en redaktör kunnat behöva sudda lite. Sedan är det kanske perspektivlöst att hantera varje småskrift av Wigforss som ett stort politiskt verk. 

Stora idéer fanns i de essä- och artikelsamlingar som gavs ut på 50 och 60-talen, inte minst ”Efter välfärdsstaten”, men flertalet av dessa böcker var klipp- och artikelsamlingar som beskrivs som stora centrala verk.

Läs Arnstads bok

Nåväl. Detta är randanmärkningar. Ska man läsa Henrik Arnstads bok om Ernst Wigforss? Ja absolut. Henrik Arnstads entusiasm smittar. Wigforss smittar och här är en välbehövlig introduktion. 

Läsglädjen är stor, precis som man känner att Arnstad blivit uppiggad av att ha fått ta del av en politisk idé som kanske skulle ha kraft även i vår tid att besegra mörkret och hotet mot demokratin. 

Boken visar upp en socialdemokratisk politiker som inte satte upp en motsättning mellan effektiv realpolitik och socialistiska idéer. Snarare tvärt om. Utan socialistiska idéer ingen socialdemokratisk realpolitik värd namnet.