Pianotangenterna ljuder av 70-talsrock, och jag vet att han ler det där sneda leendet som bara visar sig när han spelar, ena mungipan i en imaginär fiskekrok.
Gångstilen går från stressad till exalterad: samma frekvens, lättare steg. Smärtan i ryggen någorlunda kamouflerad av ledighetens berusning. Det är en munter typ.
Skillnaden mellan vardagspappa och helgpappa är så stor att jag och min mor brukar fnissa åt det. Och för att inte nämna semesterpappa! Det är en alldeles särskild karaktär.
Allt färre styr över sin egen tid
Jag gillar alla tre versioner, förstås. Men jag ser också hur pappa kämpar i vardagen. Den trasiga ryggen, orsakad av många års fabriksarbete och en generation truckar med bristfällig stötdämpning, gör det inte bättre.
Men han klagar aldrig. Klockan ringer: han går upp. Jämn fredag: han jobbar sent. Mamma somnar innan han kommer hem.
Pappa är inte unik. Men han är en av allt färre som varken kan jobba hemifrån eller styra över sin tid: arbetarklassens omfång har minskat stadigt sedan 1970-talet.
Kanske är det en förklaring till de uteblivna protesterna mot evighetsprojektet 40 timmars arbetsvecka. Medelklassens förflyttning mot förtroendearbetstid och distansarbete kan vara en annan.
Argumenten för 40-timmarsveckan är inte bara svaga: de är nästintill obefintliga
1886 startade arbetarrörelsens kamp för åtta timmars arbetsdag: ”eight hours for work, eight hours for rest and eight hours for what you will”. 1919 infördes åttatimmarsdagen i Sverige och 1971 slopades sexdagarsveckan.
Sedan dess har produktiviteten fördubblats, men 40-timmarsveckan är fortsatt norm. Detta trots att svenskar jobbar näst längst i EU och flera försök med kortare arbetsveckor fallit väl ut.
Nyligen kom resultaten av den mest omfattande studie som hittills genomförts. De var övertydliga: både resultat och mående gick upp när medarbetarna jobbade mindre (med bibehållen lön).
Nio av tio företag vill fortsätta med fyradagarsveckor. Argumenten för 40-timmarsveckan är inte bara svaga: de är nästintill obefintliga.
Ingen samhällskollaps i sikte
Häromveckan frågade jag mina vänner vad de skulle göra om arbetstiden var kortare.
Några skulle umgås mer med familj och vänner.
Några skulle ägna sig mer åt sina intressen: skriva, träna, baka, läsa.
Nästan alla svarade att de skulle återhämta sig: ”se dagsljus på vintern”, ”njuta av livet någon gång” och ”hata livet 8–10 timmar mindre i veckan”.
När jag blev sjukskriven för ett tag sedan – och fick massor av tid – började jag läsa. Och jag slutade inte: tolv böcker på åtta veckor. I fjol läste jag lika många på ett år.
Det är svårt att se att de här sakerna skulle leda till samhällskollaps.
Semester – ett vidöppet hav
Jag läste någonstans att världen aldrig är så stor som under sommarlovet mellan grundskolan och gymnasiet. Det är ett hav av möjligheter: inget är bestämt, allt är formbart och framför allt möjligt.
Som förvärvsarbetare är dagarna innan semestern det närmaste man kommer det där vidöppna havet. Små, små doser av äventyrslust och obundenhet sipprar fram i takt med att veckonumren stiger.
Sedan: några veckor av nästan verklig frihetskänsla, alarm som inte ringer, middagar som får pågå, dagar som tillåts sovas bort.
Det kan inte anses vare sig radikalt eller dumt att ge folk lite mer av det där. Och jag är ganska övertygad om att helgpappa är en mer problemfri och kostnadseffektiv människa än vardagspappa, om det nu är sådana argument politikerna vill ha.
Men verkligheten ser ut så här: inget parti i Sverige driver frågan hårt. Vänsterpartiet vill testa sex timmars arbetsdag i liten utsträckning men utöver det är intresset svalt.
Snegla mot Finland
Fast vi gillar ju att snegla på Finland och det får vi gärna göra nu. Finska statsministern Sanna Marin planerar omfattande tester av fyradagarsveckor i landet. Med lite tur, och med tur menar jag franskinspirerat medborgarengagemang, får försöken ringar på Östersjövattnet.
Klockan elva, måste gå hem, upp och jobba för någon annan jävel, sjunger Jonas Lundqvist. Men det gäller inte länge till för min pappa: snart får han gå i pension.
Jag längtar efter pensionspappa. Han kommer vara en fin en.
