KOMMENTAR. I en artikel i tidningen Vi läser ska Björn ”Det ofrivilliga ansiktet utåt för landets utbredda ointresse för poesi” Werner skolas i att läsa lyrik av Jenny Tunedal.

Den före dette kulturchefen på GP hamnade i alla kulturspalters skottgluggar när han förra året lät erkänna att han somnade när han, i egenskap av Augustjury, försökte läsa Tunedals diktsamling Dröm, baby, dröm.

Den var för svår. Och än värre – sövande trist.

Kultursidorna rasade. Hur kan en tidigare kulturchef vara så usel på att läsa poesi? I replikerna från de stora tidningarna läste jag att Werner var lat, dum, kvinnohatare(?) och borde hålla sig till dataspel (det ultimata hånet).

Denna golgatavandring blev upptakten till bildningsresan där Jenny Tunedal börjar med att ställa frågan om han är där för att förstå poesi, eller förstå varför han inte gillar poesi? Det hon egentligen undrar är om han är vän eller fiende.

Kan relatera till Björn Werner

Jag kan relatera till Björn Werners utgångspunkt. Jag har också svårt för poesin, och det handlar inte om att jag inte har försökt.

Gud ska veta att jag har försökt, och fortfarande försöker. Jag tog mig igenom Tunedals Dröm, baby, dröm och även om jag inte somnade så förstod jag antagligen lika lite som Werner.

Frågan som artikeln söker svar på är om svensk samtidspoesi har blivit så komplex att den bara går att dechiffrera om du läser den på regelbunden basis.

Då faller polletten ner. Den svenska samtidslyriken är ju precis som det moderna tv-spelet. För svårt.

Svårt om du inte spelat tv-spel

Om du aldrig har spelat ett tv-spel förut är det närmast omöjligt att ge dig i kast med ett nu.

De flesta spelen är onödigt komplicerade och handkontrollerna är exkluderande med alla spakar, knappar, styrkors och gyrofunktioner.

De förutsätter nästan att du vuxit upp med dem. Inte konstigt att kulturjournalister avfärdar spel på samma grunder som massan avfärdar lyrik.

Även om jag inte fattar poesi så gillar jag den. Men det jag gillar är basic bitch-nivån av lyrik. Vi snackar Harry Martinson, Yahya Hassan, Athena Farrokhzad.

För att få ut något behöver jag poesins Nintendo 8-bit, medan Tunedals Dröm, baby, dröm är dess svårforcerade motsvarighet till Dark souls.

Werner använder spelkodat språk

När Björn Werner beskriver diktsamlingen använder han ett spelkodat språk: ”Det kändes inte som att det låg en hemlighet förborgad bakom orden. Bara som en stor, grå port jag saknade nyckeln till.”

I samma Vi-artikel säger Expressens kulturchef Victor Malm att ”den ovane poesiläsaren kan få hjälp på traven av ett tydligt ämne” och tipsar om en dikt om en makrill.

Jag håller med om det. Inte makrilldikten nödvändigtvis, men det tydliga temat – som i Aniara och Åsnans år.

Även om det är lika halvfuskigt som att slå på automatiskt sikte i en förstapersonsskjutare.

Samma som i Doom eternal

Jag tänkte på detta när jag härom kvällen spelade Doom eternal. Efter att ha dött och åter dött i en stor arenastrid där vågor av robotspindlar, ormdemoner och skelett med jetpacks fullkomligen massakrerade mig, hade jag inget val.

Knäckt av motståndet fick jag lov att skruva ner svårighetsgraden, från optimistiska ”Hurt me plenty” till den mer verklighetsförankrade “I’m too young to die”.

Det får mig att tänka på kritikern som sa åt Werner att hålla sig till dataspel.

Det var menat som ett hån, men poesin har ju mängder att lära av dataspelen. Den kan börja med ett easy mode.