Finns det inte ett genomskådat hyckleri i debatten kring nepotism i kulturen? Den senaste tiden har nyhetsflödet fyllts av spaningar, åsikter och rena uppenbarelser.

Det läses i Arbetet, det pratas i podcasten Det skaver av Cassandra Klatzkow, Elsa Ekman och Nadia Kandil och debatten pågår i mitt långa Twitter-flöde. 

I Det skaver kritiserar Nadia Kandil nepotismbarnen som menar att de behöver arbeta dubbelt så hårt som andra för att inte bli förknippade med sina familjer.

Människor som saknar nepo-barnens fördelar och inte skjuts in till finrummet behöver leta efter rätt kontakter, vilket kan ta lång tid.

Nepobabies, hoppa ut ur era arslen

Dessa människor behöver sparka upp dörrar för att eliten över huvud taget ska lyssna på dem. Kandil avslutar med att säga att om nepotismbarnen hade hoppat ut från sina arslen hade de sett att deras road to success faktiskt inte haft lika mycket bumps som andras.

Det känns inte underligt att personer som tar del av nepotismen och får makt från den inte ser sin egen maktposition i relation till det. 

Diskussionen är visserligen intressant, men likt Myrna Lorentzsons resonemang i Arbetet är det väl ändå lite krystat. Myrna Lorentzson påtalar ‘’att människors framgång inte har berott på hårt arbete, utan på tursamma omständigheter.’’ … ‘’Även att kändisars barn har det enklare.’’

Desorienterad och opålitlig samtid

I detta fall tycker jag att det är komiskt. Lorentzons egen mamma är författare och kulturskribent på Aftonbladet, tidigare krönikör på Svenska Dagbladet och har en stark ställning i kultursverige.

Det kulturella kapitalet har varit nära till hands för Myrna Lorentzson, vilket jag för övrigt tror att hon är väl medveten om. Men genom läsningen i artikeln kan jag inte låta bli att himla med ögonen och undrar om texten är ironiskt skriven.

Mediapersonligheter och influencers är ändå bara en effekt av vår samtid. Desorienterad och opålitlig.

Varit elev på Kulturama räcker inte

Svensk media tillåter i princip varje kulturbarn möjligheten till att bli krönikör. Den enda egentliga tidigare erfarenheten personen behöver ha, är på sin höjd att ha varit elev på Kulturama eller ha läst ett par kurser litteraturvetenskap på universitetet.

Oftast kan deras kulturella kapital generera försprång, de lyckas använda medel som ligger bortom vanligt folks vardag. 

Även om vänsterpolitik försöker bygga broar mellan kultur och vanligt folk, finns det ändå ett kvarstående gap. Politiska satsningar som möjliggör för barnfamiljer att ta del av avgiftsfria konstmuseum är ett viktigt steg i den fria kulturen.

Men är det tillräckligt? Mer idéutveckling verkar behövas för att säkerställa en stadig möjlighet för alla människor att ta del av främlingarna i finrummet.     

Paralleller till metoo

Det är inte första gången debatten öppnar för kritik mot nepotism och elitism. Ett annat exempel är metoo-hösten då människor började ifrågasätta den så kallade kulturprofilens makt i relation till Svenska Akademien.

Debatten menade att kulturprofilens fru, Katarina Frostenson, gav mannen en skjuts in bland finrummen. Detta kunde han sedermera utnyttja.

En enkel analys av nepo-barnen är att kunskap inte premieras, vilket egentligen går hand i hand med allt annat i världen. Men vad blir spaningen om nepotism då? Diskussionen behöver inte stanna efter man har kritiserat den obefintliga självinsikten som nepotismbarnen har.

Ett samhällsbygge där endast en klass existerar är för visionärt för vår tid

För även om det är roligare att sparka uppåt mot de som har makt, måste diskussionen kopplas till politik. 

Det optimala för samhällsutvecklingen är inte att utradera nepotismen. Ett samhällsbygge där endast en klass existerar är för visionärt för vår tid. 

Jag tror inte att Myrna Lorentzon, eller andra nepotismbarn för den delen, är dumma. I många fall kan det vara så att det som skapas av nepo-barnen är värt att få synas. Men det tycker jag också att studenten på folkhögskolan utan socialt och kulturellt kapital är. 

Schulman-barnen får gärna bli kändisar

Jag ser ändå, generellt, att det behövs en bättre självrannsakan hos dem med privilegium i samhället. Jag vill hoppas att det kommer i takt med att nepotismbarn blir självmedvetna, vilket visserligen kan ta ett tag.

Om det skulle vara så att nästa Schulman-barn blir en del av kultursverige hade jag inte blivit chockad. Men jag vill ändå hoppas att det är deras befintliga talang som gör att de blir kändisar, och att deras pappor endast har verkat för att öka intresset för kultur.

Bara framtida nepotismbarn ser sin egen maktposition i relation till verkligheten är jag lagom nöjd.

  • Amanda Johannesson
    Skribent