I början av mars gick 8 miljarder svenska pensionskronor upp i rök, bara så där. 

Det är nästan märkligt att så stora händelser inte gör ljud ifrån sig. Andra katastrofer, som skogsbränder eller översvämningar, hörs alltid.

En tsunami ska visst låta som ett tåg medan den närmar sig land, människor och huskroppar. 

Ekonomiska katastrofer är tysta. Plötsligt är digitala siffror bortsvepta och det står bara noll.  

Som när 8 miljarder kronor i pensioner kraschade genom golvet, alltså.

Den svenska pensionsjätten Alecta valde nyligen att sälja av hela sitt ägande i de svenska storbankerna Handelsbanken och Swedbank och i stället satsa på det som kallas ”amerikanska nischbanker”. 

Två dagar efter Alectas tillkännagivande kollapsade en av dessa nischbanker. Silicon Valley Bank, där Alecta blivit storägare, står på noll, eller nära nog.

Det handlar enligt amerikanska medier om den största bankkollapsen sedan finanskrisen 2008. 

Banken för start ups

Alectas VD säger till Dagens Industri att bolaget nu måste ta en funderare och se över om de gjort något fel.

Jo tack. Det är vanliga svenskars pengar som ligger i dessa investerares och spekulanters händer. 

Silicon Valley Bank har kallats ”banken för start ups” av finanskolumnisten Matt Levine, att jämföra vid nischen ”banken för bitcoin”.

Just den nischmarknaden upplevde ett stålbad i höstas då den hypade bitcoinbörsen FTX i praktiken visade sig syssla med låtsaspengar och olagliga utlåningar.

Grundaren med det något ironiska namnet Sam Bankman-Fried riskerar fängelse för resten av sitt liv efter att ha lurat investerare på pengar genom att bara, av allt att döma, vara en skön kille. 

Vilken skön kille Alecta pratat med vet vi inte. Att vanliga människors livsbesparingar allt oftare ligger i händerna på folk som ägnar sig åt, för att låna ett citat från Moderaternas nyligen släppta valanalys, ”pretence of knowledge” är däremot säkert. 

Moderaterna vann på sakpolitik

Att Moderaterna kände sig tvungna att i sin valanalys citera nobelpristagaren och liberalen F.A. Hayek för att hitta ord för något så enkelt som bluff, båg och låtsaskunskap är en lustig detalj. 

Det hade kunnat vara ärligt, om syftet var att kritisera valrörelsens yviga löften om sänkta drivmedelspriser, kärnkraftverk på 100 dagar och världens superbästaste elkrisstöd.

Sköna löften som sprack sekunden de mötte verkligheten i Regeringskansliet. Få regeringar har så snabbt åkt på ett lika stort förtroendetapp som Ulf Kristerssons.

Men när Moderaterna skriver om låtsaskunskap syftar de på opinionsmätare och på valet som avgjordes på svårtydda marginaler. Huruvida vallöften kan hållas i praktiken eller inte är inte en valanalys uppgift att ha åsikter om. 

Mindre än SD

Trots valsegern är det inte ett parti med självförtroende som gör bokslut.

Moderaterna tappade i ännu ett val i rad, blev för första gången ett mindre parti än Sverigedemokraterna, men klev ändå in på Rosenbad. 

Mellan raderna kan man ana en pyrrhusseger. Kommande mandatperiod kallas i valanalysen för ”en respit”, det vill säga en sorts andningspaus då Moderaterna måste ta tag i ett antal problem partiet försatt sig i. 

Ett av dessa problem stavas kvinnliga väljare. Det andra Stockholm. 

Liksom Socialdemokraterna innebar valet ett sorts väljarbyte för Moderaterna.

I valanalysen kan man läsa att gruppen arbetslösa var den som i högst utsträckning ville rösta fram en högerregering. Högutbildade valde vänster, eller specifikt Magdalena Andersson. 

Det där känns i ett parti med Moderaternas självbild, liksom förlusten av LO-väljare till SD känts i S i över ett decennium. 

Man kan höra partitjänstemän gnissla tänder i bakgrunden samtidigt som valanalysen tycker partiets problem är att de är för smarta för sitt eget bästa. 

Moderaterna har, enligt sig själva, kompetenta företrädare och bäst politik, men politiken måste kännas ”lika mycket i hjärta som i hjärna”. 

Moderaterna i verkligheten

Valanalysen har fått undertiteln ”en resa in i det okända”. Det verkar som att man inte riktigt är säker på vilken verklighet man rör sig i och vilka väljare man nu har. 

Det finns dock en viktig poäng om Socialdemokraterna som är värd att lyfta, och antagligen för Magdalena Andersson att läsa.

Socialdemokraternas strategi att i valet hoppa sakpolitiken och satsa allt på Anderssons regeringsduglighet öppnade upp för att Moderaterna fullständigt kunde dominera valrörelsen i konkreta frågor från kärnkraft till gängbrottslighet, inte bara i relation till den egna politiken utan också i relation till S: 

”Genom att gå till val med ett blankt papper har motståndaren större möjlighet att fylla pappret med innehåll”.

Moderaterna kunde alltså påstå det mesta om S utan att få starka svar tillbaka. 

Impopulär färdväg

Till skillnad från Socialdemokraterna vet Moderaterna vart de vill. Tillsammans med SD, L och KD har de satt sig i ett avsossefieringsprojekt.

Mer ska privatiseras, skatter ska sänkas, straffen ska höjas.

Moderaternas största problem är och förblir bara att den där färdriktningen är djupt impopulär.

Svenska väljare vill inte ha fler privatiseringar eller skattesänkningar på välfärdens bekostnad.

Såg man inte igenom regeringen Kristerssons och Ebba Buschs löften i september gör man det nu.

En valanalys är dock aldrig ett dokument för analys av verkligheten lika mycket som det är en analys av en strategi.

Sakpolitiken och kommunikationen kring den vann valet för Moderaterna, huruvida de kan hålla sina löften eller inte är egalt.

Så länge bluff och båg funkar kan det ge både nyckeln till Rosenbad liksom miljarder från investerare.

Inte ett ljud hördes från bankkraschen, men Ulf Kristersson pyser som en ballong.