Det går inte jättebra för Sverige just nu.

Ny statistik som presenterades i går visar att svensk BNP sjönk rejält under förra årets tre sista månader. Dessutom bra mycket mer än vad de så kallade experterna hade räknat med.

2023 blir av allt att döma ett krisår i klass med 2008 och möjligen gör de vågen på Riksbanken. Det är ju precis det här som Erik Thedéen och kompani försöker uppnå med att höja räntan. Vi ska sluta låna pengar och vi ska sluta konsumera och till slut ska inflationen – just nu 9,3 procent – falla tillbaka till målet 2 procent.

Vägen dit är kantad av företag som går i konkurs, pappor som blir av med jobbet, mammor som inte har råd att betala huslånen, barn som inte längre får spela hockey eller delta i ridträningarna för att varenda utgift måste övervägas.

Priset för Riksbankens räntehöjningar kommer bli orimligt högt om inte politikerna gör något.

Så vad gör politikerna?

Erik Thedéen läxar upp konsumeterna

Tja, Dagens Nyheter frågade på tisdag finansminister Elisabeth Svanteson (M) om hur hennes regering nu tänker stötta hushållen. Svaret blev att man sjösatt elstödet.

Det här mycket senkomna stödpaketet – som rent fördelningspolitiskt är ett haveri – har förstås varit välkommet men är det allt? Det verkar så.

Man undrar vad Riksbanken känner inför att finanspolitiken bara lämnat spelplanen när Sverige går in i sin djupaste kris på 15 år.

Det får vi inte veta. I stället har Riksbankschefen Erik Thedéen passat på att läxa upp… konsumenterna.

– Vår förhoppning är att hushållen i någon mening blir tuffare förhandlare. Att de inte accepterar de högsta priserna utan går till dem som erbjuder lite lägre priser, sa han till Svenska Dagbladet i förra veckan.

På sätt och vis kan man begripa vad han säger. Dyrare livsmedel är en viktig förklaring till att inflationen stiger. Coop, Ica och Axfood varnar dessutom nu om att livsmedelspriserna – som redan ökar mer i Sverige än i övriga nordiska länder – kommer fortsätta stiga.

Matpriserna måste sjunka men Riksbankens räntehöjningar biter inte.

Kunderna får stå för hela räkningen

Alltså, tycker Thedéen, borde vanligt folk säga nej till dyrpriser och välja det billigaste. Som om man folk inte redan börjat rösta med fötterna.

I förra veckan gjorde i alla fall twittraren Gabriel Södersten ett försök:

Söderstens lilla exkursion sätter fingret på varför Thedéens uppmaning är rena rama dingdong.

Livsmedelsmarknaden är ett oligopol som gör det möjligt för i huvudsak de stora aktörerna att skicka räkningen för prisökningarna till oss konsumenter. Uppstickare, som Lidl och Citygross, dras också med.

Helt enkelt för att alla matbutiker köper in sina varor någonstans ifrån. Det kan vara lokala slakterier, regionala mejerier, svenska bryggerier eller globala livsmedelsjättar som Kraft foods, Unilever och Mondelēz.

Vill leverera vinst till ägarna

De – och i synnerhet de multinationella giganterna – höjer sina priser för att hålla aktiekursen uppe. Toppdirektörernas jobb är ju ytterst att se till att ägarna ska kunna ta ut vinst. Det finns inte på kartan att Unilever här och nu tänker acceptera lägre marginaler när de sluter avtal med Ica, Hemköp eller andra aktörer på lilleputtmarknaden Sverige. Och det passar förstås Ica-handlarna utmärkt.

Det är klart att svenska livsmedelsföretag och butiksägare måste försmås att sänka sina marginaler men det kan faktiskt inte bara vara konsumenternas ansvar.  

Om Elisabeth Svantesson säger att hon tänker beskatta Icas övervinster så kommer det ge större effekt på matpriserna än om du köper din paprika på Willys.