Henrik Jönssons bok avslöjar att han formats av det trygga samhälle han hatar

KRITIK. När jag försöker kartlägga den mörka grotta som är vår samtid vill jag göra det med välvilja. Många tror att jag gör beställda och hånfyllda sågningar av högerns böcker. Men min primära drivkraft är ändå att försöka förstå.

Jag känner mig ofta missförstådd av mina politiska meningsmotståndare så sett. Försök att närma mig dem går någonstans från att avfärda mig som en lustigkurre till att en av deras förkämpar som säger sig avsky woke-kultur och vilja ”krossa socialismen” anklagat mig för så kallad ”gaslightning” och kastat på luren i örat på mig.

Men, utan att förvandlas till ett lågaffektivt rövhål här så vill jag vara tydlig med en sak. Jag är genuint nyfiken. Försöker gå naken in i industriblästern och sen berätta vad jag sett och upplevt på andra sidan.

Trevlig figur med befängda idéer

Just Henrik Jönsson är en rätt trevlig figur med helt befängda idéer, så när jag fick höra att libertarianen, entreprenören och youtubesuccén släppt en kombinerad självbiografi som också är en kurs i personlig utveckling blev jag såklart nyfiken.

De senaste åren har jag försökt förstå kopplingen mellan senkapitalismens kollaps och självhjälpskulturen. Den återkommer i stort sett hela tiden i det segment som refereras till som ”the intellectual dark-web”.

Jordan B. Peterson, Andrew Tate, Navid Modiri, Joe Rogan och nu då Henrik Jönsson. Alla befinner sig i ett märkligt guru-gränsland av mumbo jumbo någonstans mellan Burning Man och ett koncentrationsläger. Där ska, framför allt, unga sökande arga tindermän hitta sig själva. 

Så vad har Henrik Jönssons ”Bli fri” att erbjuda till formatet på sina dryga 160 sidor? Sju tips har han. Vägra begränsas, byt kontext, ursäkta inget, var flexibel, agera aktivt, bryt vanor, lid medvetet.

Allmängiltiga erfarenheter

För att vara en fullständigt unik person är det intressant hur alla Jönssons erfarenheter tycks vara så allmängiltiga. Eller så har jag och entreprenören levt märkligt snarlika liv.

Jag antar att alla berättelser om entreprenörskap behöver symboliska ögonblick som ska bevisa att just de var utvalda till stordåd. Men det hela landar mest i den där sommaren då man erbjudit sig att klippa alla grannars gräsmattor eller ett stånd där man sålt lemonad och lekt affär. Alltså saker precis alla gjort.

Vår digitale grosshandlares exempel på hur han redan från barnsben visat unika egenskaper som försäljare är att han Karlssons-klistrat snäckor på tändsticksaskar och sålt som souvenirer till förbipasserande under sommarvistet på en västkust-ö. Jag gjorde samma sak, ned till sommarlov på en ö i Bohuslän.

Vi driftiga jävlar tycks vara stöpta i en oväntat klyschig form.

Jönsson verkar dock ha ett betydligt större trauma av sossesamhället än jag. För återkommande i hans livshistoria är sveket från mindre driftiga tolvåringar som helt enkelt inte pallat programmera ett dataspel på sin Commodore 64, eller en trött SYO-konsulent som sagt att ”det är jättesvårt att starta bolag”. 

Vi som rört oss i miljöer där man ibland möter ungmoderater har å andra sidan hört allt detta förut.

Motarbetas efter framgång

Han motarbetas till och med när han väl startat sitt bolag och nått viss framgång. Någon Manu Chao-snubbe på Möllan tycker att det är töntigt med entreprenörer och ingen på Simrishamnsgatan vill arbeta trots att det finns gott om jobb.

Henrik Jönsson tickar av ännu en box här i brist på snöflinga-formuläret. Alltså högermän som vill ha vänstercred. Något som brukar eskalera i alldeles för tidiga fyrtioårskriser, manbun, progg, mikrodoserande, lärarkavaj i manchester, en liten hatt, för unga flickvänner redan i tjugoårsåldern – jag menar alldeles för unga flickvänner.

Allt detta är sossesveriges fel.

Bristen på karriärism Jönsson upplever på olika ölsjapp kan också möjligen förklaras med att han just gått ut gymnasiet och förmodligen befinner sig i den åldersgrupp och samma medelklassegment som han själv – alltså sökare som inte vet vad de ska göra med livet än. Förmodligen har hälften i vänskapskretsen doktorerat idag.

Men Henrik måste i stället låtsas vara arbetslös bland sina vänner – trots att han driver ett framgångsrikt dataföretag. Varför? Inte helt självklart.

Han gör då ungefär vad alla runt omkring honom förmodligen gjort i samma läge. Han börjar plugga teologi. Sedan drar han till USA. Där gillar alla entreprenörer och vill jobba. Kanske för att han, well, rest dit för att han erbjudits ett jobb och därför bara träffar folk som arbetar.

Börjar jobba för amerikan

Jönsson anställs av en amerikan som passande nog heter ”Rich” och kommer från ”Richmond”. Senare träffar entreprenören en advokat vid namn ”Joe Rounds”, även det ett bra namn då advokaten avfyrar fler skottsalvor än Lucky Luke på sin ranch.

På hela taget känns det här som att återuppleva SLP-fantasier från en friformsspeledare på SydCon ca 1997.

Där och då inser Jönsson att allt han upplevt i Sverige varit en lögn. Att han kan bryta med sosseriet och resa sig som individ.

Vilket för oss in på självhjälpsdelen av boken. Och det är en så kallad ”wild ride”. Jönsson är en sökare av rang. Han drar till London. Räddas återigen av sin driftighet. Säljer illustrationer och möter en åttio år gammal källarhäxa som gör honom fri genom att bryta ned hela hans person.

En annan förebild: yogin som, när yogaklassen ska äta hamburgare, pekar ut en stackars hippiekvinna som vill ha en vegoburgare och säger åt henne att hon måste äta alla de andras åtta köttmenyer.

I normala världar skulle det här kallas maktmissbruk – eventuellt också ett övergrepp. Några skulle eventuellt också säga ”sinnessjukt”. Men Henrik Jönsson nickar gillande och ser är en tydlig markering mot dubbelmoralen i godhetssignalering.

Sedelärande.

Försöker inte dölja svaghetsförakt

Det Jönsson ändå gör bra här är att han inte ens försöker dölja svaghetsföraktet som ofta genomsyrar den lågaffektiva självhjälpsmiljön. han gör det personliga utvecklings-segmentet mindre förment och därför mer uthärdligt.

För att undvika godhetssignalering så skriver Jönsson att man inte ska berätta offentligt om sina personliga framgångar utan enbart dela med sig av dem med likasinnande i en liten grupp.

Vilket låter ganska snarlikt hur man startar en sekt. Men vad kan gå fel? Finns inga som helst historiska exempel på killar i grupp som försökt bryta ned sig själva och det slutat illa.

Man ska hela tiden förändra saker hos sig själv, helst göra sånt man hatar riktigt mycket. Nu är Jönssons exempel att äta kött om man är vegetarian, men jag kommer ändå på mig själv med att undra varför han då inte prövat på att vara sosse. Och kommer fram till att anledningen kanske är att han redan är en.

Formats av tryggt samhälle

För när jag läser hans självbiografi ser jag en man som formats av det oerhört trygga samhälle han hatar. Generationen som hann in innan nittiotalskrisen och svångremsåren. Han träffar sina datakompisar i en skola som då var full med mångfald. Tar ett par slappa ungdomsår på Möllan.

Kör en strökurs i teologi på skoj. Slår ihop sitt dataföretag med ett filmbolag som gjort jävla Pippi i Söderhavet. När han flyttar till London ordnar han ett billigt boende på ett så kallat ”council estate”, alltså subventionerat boende.

Han klagar över narkomanerna och psykfallen i huset, men det ger honom förutsättningarna att bygga upp sin förmögenhet med ett startkapital på 30 000 kronor. 

Vi andra svenskar som vid samma tid var där för att löneslava i butiker och caféer under marknadsreglerna var glada om pengarna räckte till att bo i en klädkammare, många av oss fick hyra sovplats i en säng vi delade med främlingar.

När han sedan ska få barn flyttar han slutligen hem till Sverige. Enligt honom själv inte alls för att ta del av välfärdsstaten. Men det behöver han ju inte ens ha som anledning, den finns ju där ändå.

Allt löser sig bra för Henrik Jönsson

Allt löser sig hela tiden ganska bra för Henrik Jönsson. Han är helt enkelt, som många andra av brödraskapet av högermän på Twitter, ett praktexempel på vad som händer när samhället ger dig möjlighet att tryggt få utvecklas som människa. Statsindividualism i all sin glans.

Jag ser egentligen ingenstans i hans bok att all den där självhjälpen han presenterar resulterat i annat än ett ännu större mörkt hål inom honom och – i ärlighetens namn – en hel del lidande hos en människa som aldrig tycks kunna bara välja att bara slappna av och må lite bra – trots att han om och om igen bygger upp en bild av sitt liv i lyx och flärd.

Han säger om och om igen att han arbetar med personlig utveckling för att han vill se en objektiv verklighet. Kanske förklarar det varför han så sällan i boken faktiskt blickar inåt. Lid medvetet, säger han i kapitlet om sin egen sjukdom, men vågar inte riktigt ta steget till den inåtvända blick som kanske gjort ont på riktigt. Där han frågar sig ”varför?”

Kan han inte bara vila lite i tryggheten av att han faktiskt duger, oavsett vad den där dumma SYO-konsulenten sa till honom om hur svårt det var att starta företag när han var sexton? Att han faktiskt byggt otroliga saker som ”hungrig.se”, ett monument som säkert kommer överleva vår generation.

För jag gillar Henrik Jönsson, och jag tycker om att välfärdssamhället kunnat skapa fria tänkare som han. Synd bara att han i stället för att unna andra samma trygghet istället ägnar sina dagar åt att vilja montera ned det samhälle som kunnat skapa fler. Ett som säger ”våga ta språnget, vi tar emot dig om du faller”.

Senkapitalist-Kay Pollak

I stället står vi här. Med en massa ångest som ska lösas genom meningslösa tips om att byta kaffet till te. Från en senkapitalist-Kay Pollak som förväxlat verklig frihet med lägre skatt och att få avfyra sin egen jävla bazooka i sin egen jävla trädgård. Samtidigt som han själv är så lättskakad att en av hans tidiga Youtubefilmer handlade om hur staten stjäl vårt vatten genom att pumpa in syre i det – eller att han måste fly Malmö för att han är rädd för kriminella.

Är det enbart youtubeopportunism eller en faktisk skräck från mannen som vill att vi ska lida medvetet och utsätta oss för det vi tycker sämst om att göra? Den delen benar han inte alls i här.

Som produkt antar jag ändå det kommer funka – för en yngre generation i ett samhälle där snabbtågbanor nu behandlas som science fiction av våra borgerliga politiker och den enda politiska lösningen är att montera ned sig själv och sko sig på skattemedel – samtidigt som man bygger en hårt straffande polisstat.

Då finns ingen framtid, inget hopp, ingen gemenskap. Bara den personliga utvecklingen. Bli framgångsrik eller bli ingen. 

Det är märkligt att läsa en bok skriven av en person som på så många plan är så lik en själv och ändå hamnat så långt bort i sina slutsatser.