Med jämna mellanrum blossar en ofta högljudd arbetskritik upp på landets kultursidor. Livets mening kan inte vara att arbeta, heter det. Livets mening måste i stället vara att förverkliga sig själv, eller att helt enkelt inte jobba alls och i stället njuta av mer fritid.

Just nu upplever vi ett sådant skov av arbetskritik, kallat quiet quitting. Ett skov som har initierats av en liknande debatt i USA.

Men det är ett kultursidornas skov, och den skiljer sig markant från den debatt om sex timmars arbetsdag, längre semester och olika typer av flexpension som samtidigt pågår i fackliga förhandlingar eller inom politiken.

Och det här speglar tydligt de skilda förutsättningar som LO-anslutna och medelklassen kan närma sig frågan om kortare arbetstid.

Arbetarklassen kan inte drömma om att ligga på en gräsmatta och kanske beställa hämtmat när de blir hungriga.

Arbetarklassen är i stället ofta de som kör ut hämtmaten.

Det handlar om försörjning och det handlar om klass.

Drömmar förverkligas inte individuellt

För LO-kollektivet råder den arbetsmarknadsmässiga sanningen att drömmar må vara individuella, men de förverkligas kollektivt, inte individuellt.

Offentlig sektor är ett bra exempel.

Facken har här länge varit drivande i frågan om kortare arbetstid. Men vi ser nu en motreaktion när stressen i stället blir så stark att de anställda ändå säger upp sig, trots kortare arbetstid.

Den här debatten har på senare tid främst lyfts inom Vårdförbundet. I högre utsträckning vill förbundet nu också driva kampen för en bättre arbetsmiljö.

Men kan vi inte få både och under vårt arbetsliv?

Kan vi inte nå både bättre arbetsmiljö och mer fritid?

Jovisst, och här börjar vi närma oss kärnpunkten i debatten om arbetskritik.

Med en bättre fördelning av produktionsresultatet skulle det redan i dag vara fullt möjligt med en mycket omfattande arbetstidsförkortning för alla. För pengarna finns.

Nyligen visade till exempel forskning i USA att den för ekonomin bästa lönenivån har blivit kraftigt eftersatt under lång tid.

I USA har lönerna i snitt sackat efter med så mycket som 30 procent mot den för ekonomin optimala nivån under de senaste decennierna.

En OECD-rapport har slagit fast att mönstret även gäller för länder i Europa.

Det är här, i fördelningen av produktionsresultatet, som vi hittar det utrymme som vi kan byta ut mot kortare arbetstid och förbättrad arbetsmiljö.

Men även här härskar maktstrukturer.

Pengarna går till golfbanor och privatplan

LO:s numera legendariska välfärdsutredare Sven Nelander tog under flera decennier fram granskningar av ”friheter och förmåner i arbetet”.

Resultatet kan sammanfattas i det inledande citatet ur utredningen från 2003:

”Säg mig vilken lön du har, så ska jag säga dig vilken frihet du har i ditt arbete.”

Och diskrepansen har accelererat.

Den senaste veckans nyhetsskörd har givit nyheter om modellföretaget Acne som låter ungdomar arbeta som oavlönade praktikanter.

Här går ingenting av produktionsvärdet till någon annan än företagsägarna och definitivt inte till någon arbetstidsförkortning.

På tio år har de rikaste fem procenten av svenskarna ökat sitt kapital från att äga en tiondel av allt samlat kapital i landet till att nu äga en femtedel av allt samlat kapital.

Det är pengar som skulle kunnat gå till kortare arbetstid. Nu går de i stället till elitens privatflygplan, golfbanor och privata jaktöar.

Fredrik Kopsch, ny chefekonom på arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro, har på bara någon vecka ställt sig bakom kraven att alla ska jobba på 1 maj, att gigarbetare inte ska kritisera de företag de jobbar för och att ingångslönerna borde sänkas i Sverige, något som trycker ned alla anställdas löner, speciellt i LO-yrken.

Inte mycket pengar till kortare arbetstid här inte. Men alla dessa förslag ger ännu mer av produktionsresultatet till arbetsgivaren.

Högern söndrar och härskar

Hur kan vi då få igenom en mer rättvis fördelning av värdet av allt vi producerar, vilket är en nödvändighet om vi ska korta arbetstiden?

Att i den nya arbetskritikens anda ställa individuella krav är naturligtvis omöjligt. Och det vet arbetsgivaren.

Organisationsgraden i de svenska arbetsgivarorganisationerna har ökat under lång tid medan organisationsgraden i fackliga organisationer tvärtom har minskat.

Arbetsgivaren går alltså samman som ett kollektiv medan de anställda splittras.

Att behålla splittringen bland anställda är också huvudskälet till KD:s nyligen angrep nya EU-regler för gigarbetare, ni vet de som åker ut med hämtmat till liberala arbetskritiker.

Enligt EU-förslaget skulle matutkörare och andra gigarbetare anses vara anställda och därmed kunna driva frågor kollektivt. Svenska Kristdemokraterna tog fram ett motförslag som innebär att gigarbetare fortfarande skulle ses som individuella ensamföretagare som bara skulle kunna företräda sig själva.

Devisen ”Söndra och härska” skriker ur KD:s förslag.

Fokus på individen

I ett inlägg i SvD skriver Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska skriften Tiden, att arbetskritiken genom historien förts fram både av socialdemokrater och liberaler.

Den arbetskritik som nu florerar bland Youtubers och i sociala medier är tydligt liberalt färgad med ett starkt fokus på individen och en lika stark och obegriplig frånvaro av klassperspektiv.

Men ska vi någon gång kunna gifta ihop den liberala arbetskritiken och fackliga krav för LO-anslutna måste vi inse att kampen fortfarande står mellan arbete och kapital och om makten på arbetsmarknaden.

Först när vi mer rättvist fördelar vinsten av det värde vi producerar så kan vi diskutera vad denna vinst ska användas till, om det ska gå till högre löner, bättre arbetsmiljö, mindre stress, krav på bättre välfärdssystem när vi blir sjuka eller arbetslösa, ett gott arbetet för alla.

Eller till kortare arbetstid.

Som ett av världens absolut rikaste länder har vi råd att satsa på alla dessa poster.