Karin Pettersson har skrivit den vackrast texten om gemenskap som jag har läst i år.

Det är berättelsen om villaförorten Enskede söder om centrala Stockholm.

En förort byggd av skötsamma arbetare och som var fylld av studiecirklar, teaterprojekt och gemenskap när Karin Pettersson växte upp. I dag är Enskede förändrat av ojämlikhet och individualism.

Min uppfattning är att politiken bör eftersträva gemenskap. En politik för det gemensamma bästa.

I den debatt som uppstått sedan jag kritiserade Karin Petterssons text om den nya regeringens kulturpolitik uppfattar jag att hon har ett annat mål: individens frigörelse. I grunden ett liberalt projekt.

Löftet efter 1968

Projektet att befria individen finns både i en högervariant och en vänstervariant. Högern vill befria individen som ekonomisk varelse genom avregleringar och lägre skatter.

Den kulturradikala vänstern vill befria individen från de kollektiva tillhörigheterna.

Att, som Pettersson skriver, vår tid präglas av ”ohämmad girighet” är onekligen sant. Jag skulle säga att det beror till stor del på att vi har avskaffat dygder och ideal om plikt och oegennytta och föreställningen om att det finns något större än oss själva. Både högern och vänstern har skuld i det.

Det laddade årtalet 1968 blir en viktig symbol här. Innan detta år var socialdemokratins löfte ett gott samhälle genom en politik för det allmänna bästa.

Den starka metafor som användes för att beskriva detta var hemmet, folkhemmet. Efter 1968 blev socialdemokratins löfte den befriade individen. Inte ett hem längre.

Socialdemokratin är bättre än liberalismen på att skapa ett samhälle där den autonoma individen kan fullkomnas. Det beror på att socialdemokratin förstår det materiellas betydelse.

Det är enklare att utvecklas som individ när det finns pengar till hyran på kontot, mat i kylen och vettig barnomsorg till ungarna. Ett eget rum, som Virginia Woolf skrev om. Liberalerna erbjuder formell frihet – vänstern erbjuder riktiga möjligheter till frigörelse.

Bort från det gemensamma bästa

Men att socialdemokratin är bättre på liberalism än liberalerna är ändå fel spår. Ett samhälle måste vara mer än en ram runt individernas självförverkligande.

Fem decennier av den liberala vänsterns och den liberala högerns gemensamma kamp för individens frihet har lett fram till ett trasigt samhälle. Det är den trasigheten – och längtan efter gemenskap – som Pettersson fångar så väl i sin text.

Skiftet från en politik för det gemensamma bästa till en politik för individuella rättigheter och självförverkligande får långtgående konsekvenser.

En konsekvens är fixeringen vid individuella rättigheter skyddade av rättssystemet. I stället för att bygga starka folkrörelser satsar vänstern på att stämningsansökningar i olika domstolar ska ge politisk framgång.

Samma mönster syntes under migrationskrisen, då stora delar av vänstern hävdade att migrationen bara handlade om att individer skulle få sin asylrätt prövad och att migrationen därför inte borde vara en politisk fråga.

Detta samtidigt som frågan var väljarnas viktigaste. Pettersson har varit drivande i båda dessa frågor om att snäva in politiken till förmån för juridifiering och rättighetsfokus.

En annan konsekvens är övertygelsen att nationell gemenskap är av ondo. I sin kommentar till Kristersson-regeringens kulturpolitik dömer Pettersson ut en politik som syftar till att skapa gemensamma kulturella referenspunkter och gemenskap kopplad till nationalitet.

Det är den kulturradikala ortodoxin. Men socialdemokratin lyckades bäst när det var ett nationellt projekt, inte bara ett instrumentellt försäkringssystem för en grupp individer med var sitt projekt som råkade bo innanför samma gränser.

Propagandachef hos Sahlin

Karin Petterssons senaste artikel i den här debatten mynnar ut i en anklagelseakt. ”Hur kunde marknadskrafterna omfamnas så hämningslöst, hur kunde åtstramningspolitiken gå så långt?” undrar hon indignerat och kräver svar av mig, men också Tiden-medarbetarna Payam Moula och Martin Rynoson.

Det är en konstig anklagelse. Pettersson konstaterar själv (låt vara mycket motvilligt) att vi i stort har samma uppfattning om det materiella. Det är inte där oenigheten finns.

Och varför avkräva någon annan svar om hur socialdemokratin kom att anamma liberal ekonomisk politik när Pettersson själv arbetade som politisk tjänsteman på Finansdepartementet när arvs- och gåvoskatten avskaffades och ojämlikheten accelererade?

Och som var partiledningens kommunikationschef när ”sahlinismen” – den särskilda socialdemokratiska mixen av identitetspolitik och högerpolitik i ekonomiska frågor – skulle säljas på väljarna i valet 2010?

Det måste finnas en dramatisk omvändelseberättelse här, från högersosse på finansen och Sahlins propagandachef till röd redaktör. Den omvändelseberättelsen behöver berättas innan Karin Pettersson kan anklaga någon annan för heresier.

”Jag funderar på om det är en stor eller liten sak att försöka ge ett område en själ. Jag landar i att det är storslaget.” skriver Pettersson om sin barndoms Enskede. Det är det. Och det är vad vi borde sträva efter. 

Joel Stade är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hans kolumner här.