Nej, det har inte varit någon höjdarhöst för Ulf Kristersson och hans Tidölag. Svikna vallöften om el och drivmedelpriser har kostat på. Interna bråk inom och mellan de härskande partierna har kostat på.

Den air av klåparaktighet som står kring hela regeringssamarbetet kostar på.

I SCB:s första stora väljarbarometer efter valet backar nu samtliga högerpartier och Sverigedemokraterna tappar mest.

Om det varit val i dag hade Magdalena Andersson blivit statsminister igen och hon blivit det genom att lyfta S till 34,6 procent. Ingen dålig bedrift för en oppositionsledare som helt ärligt inte synts till särskilt mycket sedan regeringsskiftet.

Kanske har det varit klokt att hålla en låg profil och låta Kristersson och kompani koka i sin egen sås.

S har inte hittat rätt i opposition

Samtidigt är det svårt att inte hålla med SSU:s Lisa Nåbo när hon säger att S inte hittat rätt i oppositionsrollen när partiet bara fortsätter med den politik och den retorik man förlorade valet på:

– Jag har väldigt svårt att se varför man lägger en så extremt försiktig budget. Jag har haft förståelse för att det inte går när vi inte har haft egen majoritet, men nu behöver man kunna visa vad som är Socialdemokraternas politiska projekt.

De fina S-opinionssiffrorna talar väl för att exakt ingen i partiledningen kommer lyssna på Nåbo eller bry sig om de recept på förändringar som tankesmedjorna Tiden och Katalys ställt ut i sina respektive valanalyser.

Det går ju bra det här!

Påminna om det förgångna

Men det finns ett stadium när tillfredsställelsen övergår i likgiltighet. Så låt oss, för sakens skull, påminna om det förgångna.

Direkt efter valförlusten 2006 rusade Socialdemokraterna i opinionen. Den arbetslinje som regeringen Reinfeldt aviserat var inte så lajbans när den väl rullade ut.

När löften om sänkt a-kassa och försämrade socialförsäkringarna blev verklig politik drog väljarna öronen åt sig. Sossar, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Runt jul 2006 hade S – som då ännu leddes av den avgående Göran Persson – ökat till 41 procent i väljarstöd.

”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”, sade statsvetarprofessorn Sören Holmberg under SCB:s demokratidag hösten 2007. I september 2008 hade S till och med över 45 procent i vissa opionsmätningar. Då hade Mona Sahlin tagit över.

Socialdemokratiskt moras

Sen sprack det. Regeringsfrågan, finanskrisen, fackliga skandaler… Det blev fyra nya år med Reinfeldt och ett socialdemokratiskt moras.

Det är klart att 2022 inte är 2006 och 2026 verkligen inte är 2010. Men dopade opinionssiffror är dopade opinionssiffror.

Ett arbetareparti kunde inte vinna makten åter genom att först och främst erbjuda väljarna en ledare som var lite mänskligare än Fredrik Reinfeldt.

Och det går sannolikt inte att vinna val på att ha en ledare som uppfattas som lite mindre välsmord, lite mindre vidlyftig än Ulf Kristersson.

Personlighet inget substitut

Personlighet är inget substitut för politik. Kompetens är det nog inte heller.

Politik handlar om framtiden, om saker som ännu inte hänt, om hur folk vill leva sina liv i morgon och vad de vill och kan vad åstadkomma gemensamt.

Det är mot framtiden, och inte mot dagens opinionssiffror, som den socialdemokratiska blicken måste vara fäst.