Statsminister Ulf Kristerssons musiksmak är något av ett enigma. Tomas Anderson Wijs Avsändare okänd från 2018 dyker upp i en intervju i mansmagasinet Café.

Ett foto föreställande Sörmlandsmoderatens besök på Popsicles reuinionkonsert samma år här i Arbetet. När det fotot spreds på nätet erbjöd sig omedelbart indiepoparna att göra en konsert till förmån för Vänsterpartiet. En skivsamling som tycks hata honom.

Och så Kent. Avskedskonserten 2016 är hans största konsertminne. Han säger till SVT att han följt bandet från starten i Eskilstuna. 

Parisa Liljestrand älskar Kent

Även Vallentunamoderaten och kulturministern Parisa Liljestrand säger till SVT:s Kulturnyheterna att 747 är hennes favoritlåt. Musik ska ”ge henne en känsla” och Eskilstunabandets hit, den ”ger henne gåshud över hela kroppen”. 

”Ni kan skratta om ni vill, Håna oss, vi rör oss, ni står still”, skaldade Joakim Berg i kulturministerns favoritlåt. Men det finns något spännande i mötet mellan knegarrockarna från Sörmland och landets näst största regeringsparti – inte speciellt kända för sin kulturvurm.

Så vi vi ställer frågan: 

Varför älskar moderater Kent?

Andres Lokko kritiker
– Jag är i precis rätt ålder för att ha bevittnat hur den unga svenska borgerligheten – alienerad av punk – bokstavligen kastade sig över Depeche Mode och den tidiga engelska syntpopens flörtande med totalitär estetik. I Sverige – och kanske bara här? –  annekterade MUF ögonblickligen dess sidbenor och svarta skjortor med översta knappen knäppt. I en brittisk kontext uppstod det ingen sådan korrelation.

– ”Syntaren” som borgerlighetens subkulturella hemvist är ju kanske det allra svenskaste vi har. Och också något av det mest underliga; som om musikens så ofta vänsterideologiska lyrik och engagemang var betydelselös. När Kent femton år senare omplacerade Depeche Modes estetik till Gnällbältet upprepades exakt samma procedur.

– Att Kent noggrant knäppte den översta knappen på sina svarta skjortor visade sig återigen vara kattmynta för en ung borgerlighet. Trots att texterna den här gången var om möjligt ännu svårare att misstolka eller vifta bort. 
Moa Berglöf ledarskribent, Sydsvenskan
– De älskar Kent för att de tror att alla älskar Kent. I själva verket är Kent lika intetsägande som den moderata politiken.
Po Tidholm Norrland
– Flera samverkande orsaker skulle jag säga. Moderater älskar att Kent är barn till finska arbetare från Eskilstuna som tjänat jättemycket pengar. Moderater älskar synt, och Kent är egentligen ett syntband. De älskar stämningen i Kents musik, och störs inte av Joakim Bergs vänstertexter eftersom de är obegripliga.

– Men mest av allt handlar det om att Moderater inte har någon musik att kalla sin egen, och att även de har ett behov av identitetsskapande musik.
Lisa Magnusson ledarskribent, DN
– En ren JVVF (jag vill vara farlig)-grej! Folkkära Kent är det farligaste moderater vågar sig på. De vippar försiktigt med foten i takt och känner sig som rockiga rebeller. En bonus också att Kent är från Eskilstuna, precis som Ulf Kristersson.
Henrik Jönsson Youtubekapitalist
– Det enda jag föraktar mer än vuxna män som gnäller, är vuxna män som identifierar sig med ANDRAS gnäll. Jag har ingenting direkt emot bandet Kent. Smaken är som baken och jag behöver inte gräva ner mig i deras känsloliv – men jag minns likväl att jag som 21-åring reagerade med otålighet när ett jämnårigt popsnöre entusiastiskt introducerade mig till låten “Så nära får ingen gå” någon gång i mitten av 1990-talet. “Jag vill ha min tunga där…” Jag svarade min kompis: “killen borde antingen lägga in en charmoffensiv på den där tjejen eller gå vidare, hålla på att tråna på det där sättet är sjukt avtändande och kommer absolut inte att leda till oralsex.” “Du missar poängen” suckade min polare och himlade med ögonen. “Trånandet, misslyckandet, svärtan ÄR själva poängen.” Svärta och svärta, mer grådaskig bostadsrättsångest i min mening. 

– Och kanske är det denna salongsfähiga pantone-svärta som gör att Kent går hem hos borgerligheten? Svärtan är inte kaotiskt självdestruktiv som hos Amy Winehouse eller Iggy and the Stooges, utan en exotisk smakförhöjare som samtidigt är kvantifierbar på samma excel-mässiga sätt som man korrigerar ett budgetunderskott eller talar sig varm för arbetslinjen? 

– Är Kent helt enkelt ett kreditvärdigt gnällkapital för att simulera ett existentiellt saldo man aldrig haft?
Erik Zsiga författare Popvänstern
– Kent är väl ganska folkligt, de sjöng en hel del om den svenska verkligheten men utan att släppa mer tidlösa teman om livet och kärleken. Så det är ett ganska bra val. De var lagom politiska också. Moderater har aldrig varit rädda för att lyssna på vänsterartister. Vilket på ett sätt inte är så konstigt, för det hade ju blivit ganska tyst.
 
– Men vad politiker säger att de gillar för musik ska man egentligen inte hänga upp sig för mycket på. Nu för tiden – och det är jag säker på gäller i de flesta partier – är det oftast yngre medarbetare som säger vad politikerna ska svara på den frågan. Men de skulle kanske inte främst föreslå Kent, så om någon svarar det kanske det faktiskt stämmer.

– Just Ulf Kristersson är också unik i att han troligen är en av få toppolitiker i dag som kan mer om svensk samtida musik än de yngre medarbetarna.
Markus Larsson rockjournalist
– Med tanke på att Kent döpte ett av sina album till ”Röd” är det ett mysterium. De kanske tror att gruppen syftade på en paprika, vad vet jag? Moderater är ju annars kända för att festa till ”Staten och kapitalet” och andra politiskt blodröda låtar. Men texterna betyder ju inget för dem. Allt är bara ett ”drag under galoscherna” eftersom politik sällan eller aldrig påverkar dem i vardagen.

– De kan lätt avfärda låten ”Sverige” som barnslig idealism, till exempel. Pengar däremot. Hade Kent skrivit stora hits om skattehöjningar skulle bandet knappast ha blivit den blåbruna alliansens The Band.
Amanda Broberg liberal debattör
– Älskar moderater verkligen Kent? Jag har nog aldrig träffat en moderat som verkligen gör det. Moderater gillar dansband och Abba. Folkpartister däremot, de älskar Kent. Och när man tänker efter är det något fint, lite folkpartistiskt över Ulf Kristersson. Som ju älskar Kent. Johan Pehrson däremot, jag tror inte han gillar Kent så mycket. Men sen känns ju inte han så mycket som en folkpartist ändå.

– När Parisa Liljestrand (lärare i grunden, vilket också är lite folkpartistiskt) säger att hon ”älskar Kents 747” är det väl ett klassiskt uttryckt för att man egentligen bara gillar Kent – och deras kändaste låt. Vilket de flesta gör, eftersom Kent är typ Sveriges största band.

– Att älska 747 är som att fira midsommar eller tycka det är trevligt att äta god mat. 747 är kanske när jag tänker efter, den riktiga kanon. Fullvärdig Kent-älskare blir man nog först när man gör som min kusin, och tatuerar in 747 på armen.